Privata relationer i globaliseringens tid

av Åsa Moberg
Åsa Moberg

Åsa Moberg

Globaliseringen, det ordet har ni säkert läst och hört. Företeelsen avhandlas mest på ledarsidor, som om globalisering är något som hör till näringslivet, en ekonomisk företeelse. Möjligen berör den också facket, som oftast framställs som dess motståndare. Kanske berörs någon enskild direktör eller konsult eller annan högutbildad som kan få jobb lite var som helst.

Men vanliga människor? De berörs i alla fall inte så att det talas om saken. Underligt, med tanke på att vars och ens privatliv i dessa tider omfattar relationer till åtskilliga länder, ofta väldigt långt bort. Första gången jag framförde den tanken vid ett middagsbord i Stockholm höll alla med: jo visst, det gäller oss, men du får inte tro att det är så överallt i landet!
Då tänkte jag på två äldre damer i varsin isolerad skogsbygd i olika delar av landet. Sitter de still där? Verkligen inte. Den ena reser till sin son som bor i Thailand, den andra till sin dotter som bor i Belize, intill Guatemala. Hon var över 80 när hon fick mig att häpna: hon köpte en billig charterresa till Cancun i Mexiko och tog buss därifrån, en bussfärd på 18 timmar. I våras reste hon, 88 år gammal, till New York på ett gudbarns bröllop.
När jag bodde i skogen i Västerdalarna körde den ena grannens måg varje vecka långtradare genom halva Europa. Och den andra grannen reser regelbundet på jaktresor till Alaska. Det är inga små utflykter, som mina egna årliga bilturer i Norge längs vindlande fjordvägar.Om ni befinner er i ett sällskap där konversationen flyter trögt kan jag rekommendera en sällskapslek: räkna vars och ens personliga relationer med olika länder. Få ämnen får folk så engagerade. Vilka länder har var och en band till och vilken sorts förbindelse är det? De flesta har personliga band till minst två och ibland ett tiotal länder.
Länder som man besökt på korta turistresor räknas inte! Här gäller sådant som: att man själv är född i landet, att någon av ens föräldrar är födda i det, att man bott i landet, att man har en nära släkting eller vän som bor i landet. Den sortens förhållanden som ger upphov till ett varaktigt personligt band.
Man läser ibland om invandrare i första och andra och kanske rent av tredje generationen, som om det skulle vara någon speciell sorts människor med särskilda problem. Men även vi som ser tämligen helsvenska ut och heter gamla vanliga namn är vid närmare påseende ofta andra generationens invandrare.
Min mamma var invandrare från Finland, men hon tillhörde den minoritet som har svenska som modersmål. Min man heter Bror Boije. Det kan låta svenskt, men namnet kommer från en polsk legoknekt som invandrade till Sverige på 1600-talet. Brors mor kom från Norge och hans far från England. Hans yngste son Jakob har nyligen gift sig och hans fru Sonia som nu bor i Sverige är född i Iran men uppvuxen i Tyskland och Australien.
När vi hade midsommarfest och gick igenom personliga band till olika länder hos de nio som satt runt bordet kom vi fram till 18 olika länder, men då räknade vi bara varje land en gång. Flera hade band till Frankrike och Tyskland (där två av gästerna var födda), men i övrigt förekom förutom de ovannämnda länderna USA, Angola, Italien, Irland, Grekland, Danmark, Mauritius, Argentina, Egypten, Holland och Swaziland.Någon kanske påstår att förbindelser med många länder är en ekonomisk fråga, att det krävs god ekonomi. Själv hade jag intensiva förbindelser med Frankrike i en period när min ekonomi var urusel, så det tror jag inte på. Man får inte heller glömma att många människor flyttar sig mellan olika länder av tvång; de kallas flyktingar.
Sverige finns numera, tack vare landets tidigare stora öppenhet för flyktingar, representerat överallt i världen. I Estland, Lettland, Litauen, Polen, Grekland, Spanien, Chile, Argentina, Uruguay, Peru, Sydafrika, Uganda, Eritrea, Libanon, Kurdistan, Iran, Irak, hela det forna Jugoslavien – överallt finns det människor som kan svenska, som känner väl till Sverige.
Tänk om vi kunde börja betrakta allt det svenska i utlandet och allt det utländska i Sverige som en ekonomisk och kulturell tillgång i stället för en belastning. Det främmande är inget hot, det är en glädje. Gå igenom med dina närmaste på vilket sätt ni står i förbindelse med världen, så får ni en intressant stund tillsammans.

Åsa Moberg

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.