På pärmens baksida läser jag: ”Helt klart en bok i tiden – en miljöthriller om klimatförändringar.” Det är Expressen som citeras och jag ser fram emot att läsa något riktigt intressant.

Handlingen börjar också lovande. I Sibirien finns en rysk storindustri, ett smältverk där man utvinner aluminium ur jordlagret bauxit. Detta ger ett utsläpp på fem kilogram fluormetan per ton aluminium som tillverkas. Fluormetan är (enligt boken) en sextusen gånger värre växthusgas än koldioxid.
Inte så lämpligt med tanke på Kyotoprotokollet och att företaget håller på att etablera sig på börsen utomlands.
Samtidigt befinner sig doktoranden Kimi Hoorn på Svalbard mitt uppe i ett forskningsprojekt. Hans handledare Planck är märkligt nog försvunnen. När så miljöorganisationen Serve Earth anländer, också de inbjudna av Planck, tar Kimi Hoorn över. Han ser till att en stor ballong kommer upp i luften, börjar mäta växthusgas och presentera resultaten. En riktigt spännande berättelse har börjat.
Kyoto och fjärilarna är författaren Lennart Rambergs debutantverk. Han sägs vara finansman och it-miljonär och har doktorerat i teknisk fysik. Han har alltså stor kunskap om ämnet. Språket flyter ledigt och nonchalant. Liknelserna är tidvis roliga och humorn passligt torr. Resultatet kunde ha blivit en riktigt bra bok. Tyvärr bromsas läslusten upp av de faktafyllda meningarna som väger tyngre än det skönlitterära. Värre är ändå att man som läsare inte kan sympatisera med någon av personerna, åtminstone inte i längden. I slutkapitlet sker också en oväntad vändning som jag helst vill skaka av mig.