Sent i januari ligger ett sjok av tunna isflak i Tokojviken, längst in mot Hagnäs torg. Om man lyckas stänga ute ljudet från järnvägen i väster och trafiken kring torget i öster hör man hur de stillsamt knarrar mot varandra. I övrigt är vattnet öppet och marken torr, med grus över asfalten sedan det snöade senast. Ljusblå himmel som färgas i orange bakom Havshagens silhuett. Det är morgon.

Är det just det här jag ska komma ihåg av den här tiden – att vintrarna var varmare än när jag var barn, att jag ofta gick den här vägen mot Hagnäs om morgnarna? Vad mer ska jag komma ihåg? Sådant som jag nu inte ser. Vad ska min dotter se när hon ser tillbaka på den här tiden sedan, när jag inte längre finns? Inte bara vädret eller hurdana skor vi hade, hur galonbyxorna kändes när man drog dem över vinterkläderna på dagis. Inte bara att vi ofta åt ärtsoppa på burk, utan också hur vi tänkte, vad vi såg och inte såg. Om hon alltså blir den sortens människa.

Så naturligt blandas tidsnostalgi med etiska omdömen, trots att vi ofta inte kallar dem för etiska. Vi ser det här i den nya svenska arbetarklasslitteraturen; Susanna Alakoski och Åsa Linderborg. 70-talets gulbleknade färgfoto ger färgerna för det samhälle som inte var så jämlikt som det påstod sig vara.

Tiden erbjuder glas och ram för det som är.

Men vilka är den här tidens färger? Svart mylla och illande grönt gräs som har skjutit upp i november. Mot eftermiddagen regnsjuk grå himmel och mot kvällen gult och orange av stadens otaliga elektriska ljus. Var finns vår tids onda punkter?

Vi kan leka med tanken att det onda i varje samhälle ligger väldigt nära något som just det samhället betraktar som gott och nödvändigt, att vissa för en tid särskilt typiska arter av ont föds ur en strävan att efterleva de särpräglade måsten som hör ihop med tiden och med ens särskilda plats i den. Det här är förstås ingen ny tanke. Om man vet vad man letar efter så hittar man det på många ställen.

I Harper Lees roman To Kill a Mockingbird går den unga berättaren Scouts far Atticus Finch mot den allmänna opinionen i den lilla staden Maycomb med omnejd, då han ställer upp som försvarsadvokat för en ung svart man, Tom Robinson, som åtalas för våldtäkt av en ung vit kvinna. Vad Scout ser är en gammal far som försvinner in i sitt arbete och lämnar mera och mera av omsorgen om sina barn åt sin ärkekonventionella ragata till syster.

Men Atticus är en undantagsmänniska: han vet vad som är det enda medmänskliga och han gör det, väl medveten också om de praktiska riskerna för sig själv och sina barn, och det hopplösa i hela företaget. Samtidigt vägrar han att döma sina grannar och släktingar och kolleger som tar parti mot Tom Robinson och i processen uppenbaras hela vidden av det lilla samhällets rasism, dubbelmoral och skenhelighet.

Den unga kvinnan är vad man i dag skulle kalla white trash. Hennes syskon är ofattbart lortiga och lusiga och hennes far super upp de pengar som familjen ska köpa mat för. I det lilla samhället ses de med en blandning av tolerans, djupt liggande förakt och likgiltighet inför deras såväl fysiska som själsliga misär. Likväl står deras ord skyhögt över dens som råkar vara svart.

Den mest dugliga är Tom Robinson, en ung man som jobbar hårt för att försörja sin lilla familj, går i kyrkan, är omtyckt och garanterat oskyldig. Men han är svart och det räcker för att göra honom chanslös från den stund då anklagelsen är uttalad.

Det viktiga, säger Atticus till sina barn, är att vi inte låter det här påverka vår inställning till människorna här i stan. De är våra grannar och släktingar och vänner.

Han menar det verkligen. Om vi försöker se genom Atticus ögon är det uppenbart att människorna i Scouts omgivning för det mesta inte är skitstövlar. De är vanliga människor som försvarar något som för dem är värdefullt: den goda ordning i vilken de själva har sin plats, som möjliggör livet sådant som de känner det. Det är också tydligt att de känner sig hotade. Atticus är släkt med nästan alla i den lilla staden Maycomb med omnejd, han är ett med orten och kan lika lite som de andra skäras ut ur det sammanhang som har gett hans liv form och mening. Han är ett med sitt samhälle och genom hans ovanliga person talar samhällskroppen om en ny ordning. En hjälte är den som förebådar en ny tid.

Men det här är förstås inte den enda typen av hjälte som vi känner till. Vi kan ställa Atticus mot en annan sorts hjälte, den som verkar i enlighet med sin tid, må så vara att tiden här är sagatid.

Eyvind Johnsons Odysseus är åter på väg hem efter en lång tid hos nymfen Calypso. Det har varit svårt att komma iväg. Älskar han henne? Det spelar kanske ingen roll. Hon är en nymf och han är varken den första eller den sista som skall åldras förbi henne, medan hon själv i evighet är lika stark och åtråvärd. Trots att deras kärlek präglas av råhet och maktbruk är den oskuldsfull jämfört med allt han har gjort och det han ännu måste göra. Kanske finns det heller inget annat slag av kärlek som kan tillfredställa en krigshjälte och en nymf. Det är bara mellan dem två.

Nu måste hon låta honom gå, det har kommit bud från gudarna. Hon utrustar honom väl och han längtar redan bort. Den salta vinden från havet lockar. Snart ska han återta sin plats som den han är. Men han hinner inte resa länge innan hans minnen hinner ikapp honom med ökad styrka. Vem har dödat pojken Astyanax? Vem har tagit honom med list och kastat ner honom från stadsmuren i Troja för att befästa en länge väntad seger i det ärofyllda kriget?

Hans uppgift tynger stundvis ner honom. Han önskar att gudarna ska släppa honom, att han ska få återvända till Calypso eller fortsätta sin resa västerut. Han drömmer om en annan tid där hans bestämmelse inte skulle vara nödvändig. Men samtidigt förbereder han sig för det som väntar. ”Han sökte greppet kring det han ägde. Gudarna hade fört hit honom. Eller han kanske tänkte det mindre undfallande ödmjukt: Jag måste stiga opp och bli krigare när budet kom. Måste?”

Vi vet vad Odysseus måste göra och vi vet att det förutsätter en veritabel slakt och ett totalt förstörande av alla möjligheter till en nära försonlig framtid på ön Ithaka efter hans återkomst. Blodet måste flyta. Han kan inte vara en moralisk hjälte för han är redan en hjälte av annan typ, en krigshjälte, återvändande och sargad. Han är väsentligen en hjälte i sin tid och inte en hjälte för framtiden.

Och Odysseus tid är alltid med oss.

Han dräper alla friarna. Hans hjältemod sitter i den starka armen som ensam kan spänna hans egen båge. Han kunde strategiskt ha stannat vid tre, de andra skulle ha böjt sig för hans makt, men han sparar bara två, ”en livets spion och en krigets sångare”, dem som skall leva för att berätta. Han låter dräpa kvinnorna som har legat med friarna och han skonar inte ens den som kanske är mor till hans eget barnbarn. Inte heller barnet lyckas han spara, trots att han veknar till slut. Ordern har redan getts och fullföljts. Men ville han egentligen ens rädda det? En hjälte är den som trots svårigheter gör det som måste göras.

Det finns ett släktskap, inte så mycket mellan Atticus och Odysseus, utan mellan Odysseus och de goda medborgarna i Maycomb. Inte i det att de gör ont, utan i hur de gör det onda till förmån för den goda ordning som ger deras liv form och mening. Vi vill säga att det är absurt att någon ska vara så beroende av en samhällsordning och sin plats i den att han inte kan göra det som uppenbart är rätt. Men det är inget annat än den goda ordningen som talar om för oss vad som är rätt. I hjärtat av vår moraliska förmåga ligger en paradox. Det finns kanske ett samvete som kan skära igenom tiden, men samvetet är inte bortom tiden, utan verkar på det som vår tid gör synligt för oss.

Odysseus släktskap med Atticus finns i hans drömmar om en annan värld där en annan ordning råder.  Hur anakronistiskt är det av oss att tänka att en person i en hjältetid, som är så främmande för oss, ska tänka som vi gör? Men Eyvind Johnson vet precis vad han gör: han leker med anakronismen. Han vet att det är lika drömskt att tala om en värld av samvete i vår tid som i hjältarnas. Att hjältarnas tid alltid är nu och samvetets tid alltid i ett hägrande framtidsland.

Hur gärna följer vi tidens krav? Hur gärna de krav som ställs på just oss i just våra positioner? Hur gärna tar vi på oss tyngden av allt som krävs? Hur mycket rum finns här för tanken att röra sig? Vi kan jämföra oss med Odysseus: Ja, jag måste nu bara döda kvinnorna också, för det är min plikt som kung över Ithaka. Huset skall bli rent. Jag kan inte annat.

Vi är inte alla kungar; vi har andra måsten: Jag måste flyga till Bryssel varje vecka, jobbet kräver det. Men det blir ju många tråkiga möten. Vi behöver två ordentliga bilar för både min fru och jag pendlar till jobbet. Ja det blir ju så dyrt med jul, barnen ringar in julklappar för över 1000 euro i leksakskatalogen, så var det inte när jag var barn, jag var jätteglad att få en legoambulans, och långkalsonger.

Är det tyngd eller lätthet? Man kan säga att man tycker om att ha ett visst slags liv med dess typiska tecken på framgång. Det är lite jobbigt ibland när man varken har tid eller råd med allt det man skulle vilja. Men man behöver inte säga att man måste. Odysseus tycker också till slut att det känns bra att ta livet av friarna och deras slinkor, trots att det ohjälpligen blir kladdigt. Bra är ett för svagt ord; mitt i slakten sjuder han av det liv och den styrka som är, väsentligen, just hans. Det finns inga tvivel i pilen som på sin väg genom friaren Antinoos strupe ”slog in en punkt av ny, fullständig tystnad i världen.”

Det är uppenbart att människoslakt och lynchning är värre än att åka bil och flyg eller köpa prylar. Men nu handlar det inte om vilka måsten som är värre, utan om hur måsten fungerar, om vad som kan vara viktigt och nödvändigt och likväl ont.

Det är ändå inte så enkelt att Atticus går emot sin tid, medan Johnsons Odysseus är med sin tid. Atticus vet att han är privilegierad, han är ansedd, få har studerat så långt som han. Han är inte rädd för han vet vem han är. När han var ung var han Maycombs bästa prickskytt, kanske är han det fortfarande. En gång skjuter han en rabiessjuk hund som hotar grannskapet och det är ofattbart för pojkflickan Scout att hon inte har fått veta om hans skicklighet tidigare; en sådan merit! I det skjutgalna samhälle som Maycomb är använder Atticus aldrig vapen. Han är privilegierad på det särskilda sätt som placerar honom i sin stads etiska avantgarde. Hans tänkesätt ligger svindlande nära det som en del av de tysta invånarna i staden tänker. Hans position ger honom styrkan att ta steget.

Men tänk om Odysseus skulle handla som Johnson låter honom tänka. Driver han med sin hjälte? Odysseus historia är redan skriven, han är låst i ett förlopp som inte kan skrivas om. Utan den historien existerar han inte. Kanske önskar han att han inte fanns; han prövar möjligheten att inte finnas till i historien om hur han lurar jätten Polyfemos genom att kalla sig Ovtis, ingen. Ingen är här. Genom att kalla sig Ingen inför andra överlever han, som den krigare han är. Genom att kalla sig Ingen inför sig själv flyr han sitt samvete, och hans hjältejag överlever hans samvetskval. ”Ingen har dödat gossen Astyanax.” Men det är inte Ingen som vid hemkonsten dräper friarna: det är Odysseus, den länge väntade, kung av Ithaka.

Ändå blir man inte god bara genom att gå emot sin tid. Det är tidens tankar som är vår karta och kompass. Av de trådar som är vår tid väver vi våra människoliv. Vi är inte utan skuld som djuren, själva griper vi efter trådarna som blir våra tankar och handlingar. Bland dem finns både det onda och det goda, och vilket som är vilket bestäms kanske först i en framtid som vi inte känner. Precis som vi med Eyvind Johnson och Harper Lee bestämmer över Odysseus och Atticus och invånarna i Maycomb.

Men, vill någon säga, Odysseus tid är ju nu och Atticus tid är nu. Nu som alltid lever vi i den friktion som uppstår där tanke möter verklighet. Vi är de goda invånarna i den lilla staden  Maycomb; vi har byggt våra liv och drömmar på den goda ordning som vi känner till. Det är svårt att ta i det som inte har en plats i vår ordning. Det oroar oss.

Känn efter. Verkligheten är sträv, och ger än en söt och än en bitter smak på tungan.

I flera år nu har det varit snöfritt och regnigt genom hela januari månad. Mot slutet av mars förra året firade jag min födelsedag med en liten flaska mousserande vin på Café Strindbergs terrass i en tunn jeansjacka. Det var 23 grader varmt i solen. Inte grundvarmt som på sommaren, men varmt på det sätt som får den nymornade igelkotten att kura upp sig invid en solvarm stenfot. Jag var utan sällskap men inte ensam; på så gott som varje bord stod samma höga glas och samma små svarta flaskor av märket Freixenet. En vacker kvinna, äldre än jag, satte sig med samma dryck vid mitt bord för det var ont om lediga platser. På grund av den varma solen kom vi att prata. Hon var bankfröken, 47 år gammal, tonårig son, nöjd med sin dag, lite nostalgisk över sitt eget liv när hon såg mig. Jag berättade att jag hade födelsedag, hon skulle ha trott att jag var yngre än jag var. Just den dagen var jag faktiskt yngre.

Titta på blandningen av befogad oro, tacksamhet, vidskepelse och lakonisk humor med vilken vi tar emot den här tidens varma vintrar. ”Det här är den Nya Vintern”, säger min far, lite som om han skulle säga ”det här är Nokias Nyaste Modell”. Han är nöjd: den gamla vintern var hal och krånglig. Vintrarna på 70-talet var visst lika varma som nu, men då hade det ingen särskild innebörd. Problemet är att vi egentligen inte vet vilken innebörd det har nu. Vi famlar. När jag var barn var vintern snörik och kall och vi skidade ute på Botbyvikens is. Min dotter har aldrig skidat.

Om det är klimatuppvärmningen som gör det borde vi stanna upp nu. Om det å andra sidan är normal växling kan vi njuta av de tidiga vårarna och av att man slipper gräva ut bilen ur en snödriva när man skall åka till jobbet. Likväl borde vi stanna upp, av andra orsaker, humanitära kanske. (De följer inte vår arbetslagstiftning där våra t-skjortor blir sydda innan de forslas till oss med flyg, köps för en billig peng och slits ut på ett halvår. Som kanske aldrig förr är varje vardagligt val en fälla.)

Om det är både klimatuppvärmning och normal växling som ger våra varma vintrar borde vi stanna upp med lika omedelbar verkan. Vilket det än är kommer vår kluvenhet i framtiden att framstå som bisarr. Det sammanhang där den är naturlig kommer bara till en del att vara synligt för dem som kommer efter oss. På något bibliotek kommer en ung historiker med fjärilar i magen att rekonstruera vad vi kände. En hel hemlig värld av specifika rädslor, förhoppningar, missförstånd, skuldkänslor, vardaglighet och självförsvar som få av hans samtida kommer att ha det minsta intresse av. Våra liv som är så otänkbara utan ökad materiell produktion, konsumtion, konkurrens, rörlighet och en ökande ängslan över konsekvenserna kommer att veckla upp sig framför hans ögon. Hur mycket kommer han att förstå av det han ser? Vilka paralleller med sin egen tid kommer han att uppfatta?

Kanske hans söta kollega plutar med körsbärsmunnen över lunchbrickan och säger att det inte var något särskilt med klimatet under perioden 2000 – 2020, helt inom ramen för den normala variationen. Att de egentliga förändringarna kom senare, och av delvis andra orsaker än man kunde förutse i början på 2000- talet. Att det han sysslar med är häxhistoria, människans eviga jakt efter hin håle där han inte är.

Kanske.

Vår tids Odysseus är snart miljonär på en industri där den materiella produktionen är förlagd till Sydostasien och en stor del av produktutvecklingen till Indien. Han har fyra fasta hem, flyget är hans femte. Han är ännu ung och bygger upp sitt Ithaka. Han är överallt och hans ord dryper av läpparna på världens ledande företagskonsulter. Hans första gråa hår har dykt upp vid tinningen och han är vacker där han speglar sin snedprofil i det reflekterande glaset som kantar en rulltrappa på ett av världens flygfält. Hans ansikte är inte märkt av krig, han är len som stål där han flyger över den hårda verkligheten. I framtiden kommer en fond som bär hans namn att bekosta kultur och forskning i stor skala. Det är därifrån som också vår unga historiker får sitt årliga stipendium som är knappt tilltaget men fullt tillräckligt att leva på i den lilla staden Helsingfors. En något mindre och fattigare fond som bär Penelopes namn kommer att bekosta biståndsprojekt för dem som värst har drabbats av klimatuppvärmningen.

Det var inte det här som Hannah Arendt menade med den banala ondskan; det här är mycket banalare och kanske inte ont alls. Inte egentligen. Så till den grad är vi produktiva delar av ett destruktivt system att ondskan har gjort sig helt onödig.

Det är inte lätt att vara Atticus i vår tid. Det är inte heller lätt att se vem vår Atticus är, den varma vinterns dimma ligger för tjock över oss. Invånarna i Maycomb lär sig stava ord som rättvisemärkt, ekologiskt, återvinning, second-hand, vintage, närproducerat. Penelope lanserar en etisk märkning för textilindustrin, med minimikrav för både ekologisk hållbarhet, minimilön och arbetsvillkor. Produkter som är märkta med den gröna vävstolen blir snabbt populära inom den medvetna medelklassen i vissa rikare länder. Är det kanske hon som är Atticus? Hon är privilegierad och vet att både hennes möjligheter och hennes ansvar är större än andras. Hon fördömer inte utan gör det lite lättare för invånarna i Maycomb att nästa gång göra ett bättre val. Hon vet att hon egentligen är en av dem. Men hon kan inte vara Atticus för hon väcker allmänt gillande, hon går inte emot någon opinion. Också Odysseus uppskattar hennes insatser, han är själv inte i textilbranschen.

När jag mot eftermiddagen går hemåt kommer isen vid Tokojstranden att vara borta. Det är redan mörkt och det doftar svagt av hav, tång och ruttnande fisk: en längtansdoft. Idag har mitt lilla stipendium räckt till ekologisk ärtsoppa på burk, rättvisemärkt kaffe, bananer och två nya t-skjortor, en i storlek 122/128 för min dotter och en något större för mig, made in China respektive Kambodja. Hur mycket vill jag egentligen veta om mina uppköp? Vill jag veta vilka vägar och hur långt de har rest, vilken skog som har skövlats för odling eller vem som får de pengar som jag har betalat? Är jag tillräckligt fattig för att vara harmlös? Går det att leva rätt mitt i det här utan att själva livet krymper ihop och blir till sin motsats: självförnekelse, livsförnekelse och inre död?

Ge mig ett eget linfält bakom knuten och en källare med rovor och potatis. Ge mig en tidig morgon med det dyrbara kaffet i pannan på vedspisen. Ge mig gamla saker som blir vackrare med åren och nya som kommer att överleva mig. Och om inget av det här är möjligt, ge mig då åtminstone tillbaka min obesudlade glädje över de materiella tingen som kan bli mina genom mitt eget arbete. Men för det behöver vi, kanske, en helt ny värld.

Jag saknar Atticus Finch och önskar att han var min pappa. Kan jag skriva ut mig ur min tid? Kan jag skriva nerför sidan och sedan klättra uppför raderna tills jag kommer högt nog för att se det som är? Kanske står han då och vinkar åt mig nerifrån, från marken som är fast och levande under hans fötter.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.