Det är en sann Guds välsignelse att det äntligen har börjat skrivas pamfletter igen. Vi kan kanske på nytt börja diskutera aktuella samhälleliga problem utgående från fördomsfria och engagerade debattinlägg. En sådan pärla är den nyligen utkomna pamfletten Puolueiden kriisi, redigerad av Hanna Kuusela och Mika Rönkkö.
Det är en samling korta essäer om vad som gått snett i den finländska politiken och – framför allt – om vilka vägar vi bör välja om vi vill befria oss från den tvångströja, det vill säga den alternativlöshet, som konsensuspolitiken påtvingat oss. Författarna är över lag eniga om vilka orsakerna till dagens politiska elände är.
För det första: det politiska beslutsfattandets och partiernas fullständiga byråkratisering, som i sin tur lett till att vardagslivets verklighet som all politik borde utgå från trängts undan.
För det andra: den nästan monomana betoningen av effektivitetens betydelse på alla livets områden. Den här effektivitetsdyrkan är en naturlig följd av våra dagars sekulära religion, nyliberalismen, som omvänt både högerns och stora delar av centerns anhängare samtidigt som vänstern och de gröna i ”samförståndets” tecken likaså låtit döpa sig till den sanna tron. Intressant nog är det de här senfärdigt döpta som enligt författarna utgör hoppet för framtiden.
Men det finns också en tredje förklaring till politikens och partiernas kris i dagens värld. Och det är kanske sist och slutligen den viktigaste förklaringen. Det finns helt enkelt inte sådana nya politiska begrepp med hjälp av vilka vi kunde både förstå den nya verkligheten och samtidigt förändra den. Som exempel nämns i pamfletten i flera bidrag begreppet ”klass”. Det går inte mera att bedriva politik på basis av de gamla klassindelningarna.
Det var enklare förr, då man visste vem som var fienden: antingen storkapitalisten eller den socialistiska proletären. Det går inte mera, tack och lov. Men å andra sidan förutsätter själva politiken och även existensen av politiska partier att det måste finnas motståndare. Det som alltså behövs för att blåsa liv i politiken idag är med andra ord någorlunda klara formuleringar om vilka motståndarna är! Det har alltför länge sagts är det är ”strukturerna”.
Men på den frågan ges det litet luddiga svar i de olika bidragen. De mest övertygande resonemangen utgår från att de enskilda individerna i det postmodärna samhälle som vi lever i har många olika roller och många olika identiteter, som dessutom ofta står i strid med varandra och att just den här mångfalden av roller och identiteter kommer att utgöra grunden för politiskt och samhälleligt engagemang i framtiden. Vilket i praktiken förstås kommer att betyda att framtidens partier måste se helt annorlunda ut än idag.
Att den gamla ”klassanalysen” faktiskt blivit gammal beror till stor del på att samhället som helhet har börjat präglas av föränderlighet: det har att göra med ökad geografisk mobilitet (både intern migration och immigration); med social mobilitet (klassvandringen har blivit allt vanligare); med politisk mobilitet (partitillhörighetstraditionerna har luckrats upp) och familjeinstitutionens förändrade karaktär.
Men annorlunda måste partierna också börja se ut, därför att det politiska tänkande som idag utgår från att det inte finns gränser för tillväxten, inför dagens hotande miljökatastrofer förr eller senare måste erkänna att det inte mera är det gränslösa som är politikens horisont utan i stället gränserna, väggarna, taket.
Det som behövs är därför en ny rationalitet i det politiska tänkandet men också uppdaterade kunskaper om hur våra samhällen idag i verkligheten ser ut.
Särskilt glädjande för en gammal pamflettist är det att många av trådarna från det sena 60-talets fyrverkeri igen blir synliga. Jag tänker bland annat på betoningen av de offentliga utrymmenas betydelse, på vikten av olika gratistjänster (i kollektivtrafiken, inom de olika kulturella sektorerna o.s.v.), på den starka betoningen av fritiden och livet utanför arbetet och konsumtionen. Det förefaller som om livet utanför institutionerna och apparaterna håller på att återuppväckas. Det finns mer än ett stänk av anarkism i det dagens nyvänster förespråkar. Det känns skönt.
Det som jag personligen upplever som begynnelsen till ett politiskt nytänkande är den ställvis kraftiga betoningen av den kvalitativa tidens betydelse – fritidens kvalitet (inte bara dess ökade längd ) och arbetstidens kvalitet (inte bara de ökade lönerna). Här är det inte mera fråga om socialisering och expropriering, det vill säga om vem som äger produktionsmedlen! Det är fråga om existentiellt mera grundläggande frågor. Det är fråga om tidsvälfärd.
På sätt och vis är det litet överraskande att den som många trott redan begravda grundinkomstidén på nytt väcks till liv och delvis ges ett nytt innehåll. Förutom att en garanterad grundinkomst skulle skapa en grundtrygghet för alla skulle den samtidigt fungera som en symbol – låt vara rätt svag – för den jämlikhetsideologi som borde prägla hela samhället. Men den skulle också befria de arbetssökande från tvånget att ta emot vilket jobb som helst. Och den skulle också göra det möjligt för de arbetssökande att välja den för dem mest attraktiva kombinationen av arbete och fritid. Den skulle alltså fungera som en garanti för att också sådana uppgifter skulle bli utförda som inte kräver heltidsarbete.
Den teoretiskt största utmaningen för en ny och i grunden reformerad vänster är, självfallet skulle jag vilja säga, att utveckla ett nytt ekonomiskt tänkande baserat på gemenskap i stället för splittring, jämlikhet i stället för dominans och frigörelse i stället för dolt tvång.
Marx är för länge sedan död, men den unge Marx lever än i sina skrifter.
Det kunde dagens unga ekonomiska teoretiker förhoppningsvis minnas.
Lars D. Eriksson
