– Jag ville inte bara rapportera om biståndsinsatser, jag ville själv vara en del av dem och förbättra världen i konkret handling, säger Sabina Lönnroth som efter en kurs i flyktingjournalistik har bytt redaktörsjobbet och Radio X3M mot en nyinrättad tjänst vid Kyrkans utlandshjälp.
– Det finns en stark önskan hos människor att göra skillnad, att förbättra världen rent konkret i praktisk handling. Väldigt många finländare vill ägna sig åt volontärarbete idag. Det är ett sätt att skapa en större mening i sitt liv, säger Sabina Lönnroth när vi träffas på en solig terrass i närheten av Sabinas arbetsplats vid Kyrkans utlandshjälps kontor i Helsingfors. Där innehar hon en nyinrättad tjänst som planerare för volontärarbetet.
–Min uppgift är att se till att människors kompetenser tas till vara på bästa sätt. Vi är en så stor organisation att vi har något passande uppdrag för de flesta.
Sierra Leone – Jaipur
Tills nyligen arbetade Sabina Lönnroth som journalist för programmet Pravda på radio X3M . Hon började som inhoppare år 2000 och fick efter en tid fast jobb på radion. Parallellt med arbetet på radion studerade hon bl.a. Sydostasiens kultur och u-landsforskning vid Helsingfors Universitet. Huvudämnet var dock religionsvetenskap och för tre år sedan tog hon en filosofie magisterexamen. Sabina har aldrig studerat journalistik och halkade in på radion av en slump.De kunskaper hon inhämtat i samband med sina studier kom ändå till användning i det journalistiska arbetet. Hon trivdes ganska bra men det kändes inte som om hon hamnat helt rätt i livet.
– Jag ville komma vidare och när jag fick chansen att gå en kurs i ”flyktingjournalistik”, som skulle göra journalister mer medvetna om flyktingfrågor, så tog jag den. Kursen organiserades av Finlands flyktinghjälp, utrikesministeriet och UNDP. Under fyra månader fick vi gå på en massa intressanta seminarier, som hölls av olika politiska aktörer och organisationer. Kursen avslutades med en reportageresa till Sierra Leone. Där fick vi besöka ett flyktingläger och flera biståndsprojekt. Jag gjorde reportage om människor som arbetar med bistånd där nere, som verkligen gör en insats för dem som har det sämre. Då slog det mig att min egen yrkesroll kändes tom. Jag ville inte rapportera om biståndsinsatser, jag ville själv vara en del av dem. Jag fick en så oerhört stark längtan att själv i någon utsräckning förbättra världen i konkret handling. Som journalist var jag bara en passiv iakttagare och jag kände att jag ville något mer med mitt liv. Resan till Sierra Leone blev en vändpunkt. När jag kom hem började jag att söka efter möjligheter att ge mig ut som volontär. Med hjälp av Servicecentralen för utvecklingssamarbete Kepa kom jag till ett barnhem i Jaipur, där jag stannade i fyra månader.
Barnhemsbarn
Det blev en omtumlande tid bland barnen på barnhemmet. Sabina funderar mycket kring turen eller oturen i att födas på en viss plats i världen. Hon har i viss mån dåligt samvete för att hon har haft turen att födas i ett rikt land som Finland, och hon ser det som sin plikt att hjälpa dem, som inte haft lika mycket tur i livet. När Sabina kom hem till sitt välordnade liv i Finland kände hon att hon inte bara kunde lämna barnen i sticket och därför beslöt hon och hennes dåvarande man att starta en egen hjälporganisation. De grundade I-Aid, vars mål är att hitta faddrar i Finland till indiska barnhemsbarn. Som fadder får man antingen sitt eget faddebarn eller också kan man välja att rent allmänt stödja verksamheten på barnhemmet. Det normala är att faddrarna ger en månatlig summa, men man kan också göra en engångsdonation eller ge bort en humanitär gåva till någon, som ett slags presentkort på bistånd. Antalet faddrar har vuxit stadigt sedan starten och Sabina hoppas att I-Aids positiva utveckling ska fortsätta.
– Men det får inte bli för stort. Vi vill gärna få fler faddrar, men vi vill fortsätta att vara en liten organisation. På så sätt blir det mer personligt och kontakten mellan volontärer, faddrar och barn blir närmare.
Alla kan göra något
Alla som arbetar för I-Aid, även Sabina, gör det på ideell basis och får ingen ersättning för arbetet. Lönen består i den uppskattning barnen visar.
– Det är fantastiskt när jag öppnar grindarna till barnhemmet och barnen väller över mig. De är så glada och alla vill prata med mig. Jag försöker lära mig namnet på dem. Trots att det bor ett hundratal barn på barnhemmet tycker jag att det är det minsta jag kan göra. En del har varit fast i tvångsarbete och prostitution, och de flesta har bott på gatan innan de kom till barnhemmet. Det är så roligt att de växer som människor. När de kommer är de magra och eländiga. Först ser man hur maten gör att de växer till sig rent fysiskt och sedan hur värme och omtanke gör att de växer som människor, de får självförtroende, öppnar sig och börjar prata mer. Ibland förändras de så mycket mellan mina besök att jag inte känner igen dem. Det är hemskt. Jag minns särskilt en gång när jag inte kände igen en liten flicka som tytt sig så väldigt till mig vid mitt tidigare besök. Då började jag gråta. Jag blir lätt rörd. I Indien ska man inte gråta öppet, men de har vant sig vid att jag gör det. Jag får vara konstig eftersom jag kommer utifrån.
Utvecklingen i Indien går i en rasande fart. Landet vill inte längre se sig som ett u-land utan som ett rikt och välmående land på väg uppåt. Men rikedomen har bara nått några få och klyftorna har ökat betydligt de senaste åren, liksom antalet gatubarn i städernas slumområden till följd av den omfattande urbaniseringen.
–Hjälpbehovet är större än någonsin. Det finns många sätt att göra en insats både hemma och utomlands, som volontär fadder eller givare. Alla kan göra nånting och alla behövs.
Kristoffer Lieng
