Så har teatersäsongen avslutats och sommaren inletts med Hangö teaterträff där många teaterarbetare och teaterintresserade sammanstrålade under några dagar i juni. Nytt för i år var en större betoning på utomfinlandssvensk teater, mångspråkig programinformation och en miljömedveten linje. Kvaliteten var ofta hög: Här fanns berörande och nyskapande föreställningar som Brevet från Sibirien, Kuokkavieraat, Janne Kuutio (Janne Kubik) och den öppna repetitionen av Under tiden, för att nämna några som gjorde ett starkt och inspirerande intryck. Den internationella gruppen New International Encounters föreställningar öppnade för stilistisk variation och mångkulturell gemenskap. Temat för årets teaterträff var rötter, med särskild fokusering på barnteater.
Men förhållningssätt till barn, barnteater och barnslighet tål att tänka på. Ofta kan det bli för mycket av gullighet, välmenande moralism och framhållande av ens eget förträffliga barninriktade perspektiv inklusive självtillräcklig kritik av andras förhållningssätt till barnkultur. På teaterträffen fanns alla möjliga varianter av förhållningssätt, vilket tydligt kom fram i t.ex. debatten om barnteater på lördagen. Gärna vill jag framhålla Backa Teaterns tredelade barn- och ungdomsprojekt utgående från Brott och straff. Två skådespelare inom projektet, Rasmus Lindgren och Ramtin Parvaneh, ledde på onsdagen en öppen workshop med värderingsövningar, scener ur pjäserna och diskussion om barnteater. Vi fick ta ställning till tunga, men utvecklande frågor som: Kan man förlåta allt? Är det alltid fel att döda en människa? Är ett brott sonat när straffet är fullgjort? Nämnas bör att det alltid finns ett socialt tryck i sådana övningar: Det var svårt, men möjligt, att stå för sitt val även om det ibland avvek från många andras.
Barnslighet, vad är det? Någon kan bli stött av att man använder ordet som kritik, men när barnsligheten gäller vuxna så är det ett problem: Barnteater med kvalitet måste handla om annat än vuxnas barnslighet. Samtidigt är det viktigt att komma loss från det segregerade tänkandet som utgörs av övervärdering av barn/barnperspektiv i jämförelse med vuxna och ett vuxet perspektiv. Någonstans kan jag tycka att hela teaterträffen kunde må bra av att ge rum för mera vuxenhet – rum för kantighet, olikhet och kritik – men problemet gäller samtidigt hela det finlandssvenska kulturfältet: Trycket på likriktning och ansvarslöshet tycks väldigt stort och den som bryter mot de sociala koderna måste vara mycket beredd på att ta sitt straff.
Men en hel del variation bjöds vi på i alla fall: Gruppen New International Encounter gav den fantasieggande familjeföreställningen Song of the Lost Treasures medan Pygméteatern gästade med den realistiskt problematiserande dockteaterföreställningen Bakgårdsbarn och den scenografiskt idérika Va sägeru nu då? Lumparlabs föreställning Snäll, för människor från 6 år, hade ett feministiskt perspektiv som gärna kunde ha förverkligats också i gestaltningen av slutscenen – det är teaterns styrka! Om man var tre år eller mera kunde man se föreställningen Den förträfflige Herr Glad som cirklade kring det svåra och viktiga temat ensamhet, men också gemenskap.
Fullt rustade med nya idéer, inriktningar och irritationer ger vi oss efter årets teaterträff ut i sommaren.
Monika Holmström
