– Det är en blandning av inspiration och hantverk att skriva låtar och jag tror att det bästa är att skriva varje dag, säger den svenska vissångerskan Anna Döbling.
Anna Döblings låt ”Maria-som-väntar” låg på Radio Vegas Vegalistan i fjorton veckor förra året, och toppade listan i något skede. Förutom i hemlandet Sverige och här i Finland har Anna Döblings debutskiva från förra året uppmärksammats och lovordats också i Norge. Nu är hon Finlandsaktuell med en spelning på Visfest08 i Pargas den 24:e juli.
Anna Döbling har också hunnit med att grunda föreningen Lilith Eve för kvinnliga musiker och låtskrivare, medverkat i den humoristiska musikteatergruppen Lill-Britt Siv (Finlandsaktuell i augusti), och läst in bland annat Sofi Oksanens Stalins kossor och en Mannerheim-biografi som talböcker. Just nu håller hon på att spela in en uppföljare till debutplattan, och försöker dessutom studera finska när hon hinner. Hennes låttexter pendlar mellan humor och allvar, och mellan det vackra och det svarta, ofta i en och samma låt. Hon har influerats bland annat av Jacques Brel, Edith Piaf, Charles Aznavour, Joni Mitchell och Tom Waits.
Hur i friden bär man sig åt för att skriva sånger som ”Maria-som-väntar” eller ”Som ett barn”?
– Det är så olika när jag skriver. ”Som ett barn” skrev praktiskt taget sig själv. Det låter konstigt, men det var precis så det var. Jag fick bara en idé, gick och satte mig vid pianot och en halvtimme senare var sången klar. Så har det varit med flera andra sånger också, t.ex. ”Kejsarinnan”, ”Första gången” och ”Sommaren när du fanns hos mig”.
– Andra gånger kan det börja med ett par ackord vid pianot, som jag tycker låter bra. Och det blir inkörsporten till sången, till exempel ”Närmare dig”. En del gånger börjar det med en textidé, som bildar stommen till en låt, och melodin växer sedan fram i samklang med texten, ibland med en melodi, och sedan kan det ta lång tid innan texten tar form. ”Stunder när himlen var blå” är ett exempel på det sista.
– Med ”Maria-som-väntar” började det med en idé, bara ett slags mental bild av en flicka, som stod och såg på ett tåg som for iväg. Bilden fanns alltså bara i min fantasi. Och jag visste liksom genast, att ”det där är Maria-som-väntar”. Sedan dröjde det fem, sex år innan jag skrev texten och melodin. Men när jag väl satte igång så gick det ganska snabbt. Det är en blandning av inspiration och hantverk, att skriva låtar. Och jag tror att det bästa är att skriva varje dag. Nu lyckas jag inte alltid hålla det, men det är min ambition.
inga tomma dagar
Vet du oftast hur historien ska sluta, när du börjar skriva på sången? Eller prövar du dig fram
med olika versioner, olika alternativa slut, alternativa händelseförlopp eller så?
– Jag är för det mesta på det klara med hur grundhistorien ska se ut, eller jag kan ha ett slags grundidé. Jag brukar inte laborera med olika händelseförlopp eller olika slut. Men när texten är klar i sin första version, kan jag sitta länge och pröva olika ordföljder, smaka på olika ord och rim tills jag blir någotsånär nöjd. Sen får man akta sig för att pilla för mycket. Det finns ett stadium när en sång är färdig, och om man fortsätter så kan man förstöra den, överarbeta den.
Hur går det att balansera mellan din solokarriär och projekt som Lill-Britt Siv, där du samarbetar med andra? Blir det en motvikt mot det här ofta relativt ensamma och självcentrerade jobbet med att skriva eget material?
– Det svåra är egentligen att balansera musiken med ”brödjobbandet”, eftersom jag i nuläget inte kan försörja mig enbart på musiken. Så det blir ibland ett kompromissande med tanke på ekonomin, som kanske inte alltid är så välgörande för skapandet och musicerandet. Jag har visserligen lärt mig att utnyttja de korta stunderna, ett liv som ensamstående mamma har gjort att jag är tvungen att vara effektiv. Men ibland kan jag längta efter ”tomma dagar”, som jag kan använda för musiken och skapandet. Det är ju inte bara låtskrivandet som jag vill ägna tid åt. Lika viktigt är det att hålla instrumenten i trim, att arbeta med rösten och öva på dragspelet, gitarren och pianot. Att repetera in nytt material, granska möjlig ny repertoar, allt det kräver ju sin tid. Och inte minst, att arbeta med bokningar. Idealet skulle vara om jag hade en till två ”vanliga” arbetsdagar per vecka, och sedan kunde ägna resten av tiden åt musiken.
– Sen har jag haft en fantastisk tur med att få stipendier några gånger, så jag har periodvis kunnat ägna mig enbart åt skapandet, vilket känns oerhört lyxigt och härligt! Jag skulle gärna önska mig mera sådant! Men ibland kan det bli svårt att balansera andra projekt med solokarriären, eftersom det i nuläget finns begränsat med tid för musiken. Lill-Britt Siv är mer som ett hobbyprojekt, och vi har väldigt roligt tillsammans. Det är alltid något speciellt, att spela ihop med andra. Och som du säger, så blir det en skön motvikt mot det ensamma skrivandet. Men det är ju min solokarriär också, om jag säger så, eftersom jag också då arbetar tillsammans med andra musiker, och vi skapar vidare tillsammans, bygger vidare på de idéer jag kommit dit med.
hyllning till barnet
I vilken mån var ”Som ett barn” avsedd att handla om barn, och i vilken mån avsedd att handla om kärlek mellan vuxna, när du skrev den?
– Som jag sade tidigare, så tänkte jag ingenting när jag skrev, jag liksom bara ”lydde order”. Men jag tror, att jag från början såg den här sången som ett försök att beskriva kärleken som företeelse. Och då var det nog kärlek mellan vuxna jag tänkte mig. Men samtidigt är den ju nog också en hyllning till barnet. Och ett slags uppmaning, att man ska älska ett barn som det är, och ge det kärlek, trygghet och värme. Jag har två egna barn som är ganska stora nu – min son är 22 och min dotter 16. Jag är oerhört stolt över dem, och de är de absolut viktigaste personerna i mitt liv. Jag har svårt att tänka mig hur mitt liv hade sett ut, om de inte hade kommit till mig. Jag är glad över att vara mamma, det är en erfarenhet jag inte skulle vilja vara utan.
Länkar:
www.myspace.com/annadobling
www.annadobling.com
www.myspace.com/lillbrittsiv
Jan Gardberg
