Att tillhöra ett land, en nation, en stat är något som vi ofta tar för givet. Man föds in i en gemenskap där man är respekterad och ens roll är självklar. Så är det inte för alla.

Solen lyser över ett försommarfagert Hangö. I ett hyreshusområde i stadens utkanter har en burmesisk familj installerat sig. Det har gått ett drygt år sedan Paw Sha och hennes man Ywa Hay kom till Finland med sina tre barn. I den rymliga lägenheten har den unga familjen börjat skapa ett nytt liv åt sig.– Jag kan knappt tro att det är sant. Det är som paradiset, säger Paw Sha och ler med hela ansiktet. För första gången i livet har de medborgerliga rättigheter. I Finland ses de som burmeser, men inte i Burma. Regimen räknar egentligen bara burmanerna, majoritetsfolket,  som ”riktiga” medborgare. Den nervösa militärregimen litar inte på minoritetsfolken då man inte ser dem som lojala med makten. Karenerna i nordöstra Burma trodde att de skulle få en egen stat när Burma bildades och britterna åkte hem 1948, men britterna svek dem. Karenerna hade i stor utsträckning gått över till kristendomen och talade i många fall god engelska. Av burmanerna sågs de som kollaboratörer med kolonialmakten, och det var något de fick betala ett högt pris för, i synnerhet efter militärkuppen 1962. General Ne Win tog över makten och hade som mål att införa socialism av sovjetisk modell.  Burma gick snabbt från att vara ett av Sydostasiens rikaste länder, till att bli ett av världens fattigaste. Den enda ideologin, som juntan har använt sig av under sina 46 år vid makten, verkar vara att styra alla landets rikedomar till sig själva. Genom att ge stora gåvor till de buddhistiska klostren har regimen hoppats att folk skulle hålla sig lugna. Efter munkarnas protester i höstas insåg de att den taktiken inte fungerar. Det är dock fortfarande ett politiskt mål i Burma att landet ska bli helt buddhistiskt och militärjuntan har varit särskilt hård mot de kristna minoritetsfolken.

Vi behandlades som djur

Ywa Hay tillhör Karenfolket och hans fru Paw Sha kommer från Kayah-provinsen. De är båda kristna och bodde fram tills för ett år sedan sedan i ett flyktingläger i norra Thailand där deras tre barn Plu Doh Soe, Plu Doh Paw och Bwe Say har vuxit upp. Barnen är nu 10, 7 och 5 år gamla. Paw Sha har dukat fram äppeljuice och en skål med en blandning av chili och teblad. Pappa Ywa Hay sitter på golvet i vardagsrummet och dricker äppeljuice ur ett plastglas. Han verkar uppgiven när han berättar om tiden i flyktinglägret.

– Vi behandlades som djur, inte som människor. Den thailändska staten vägrar att ge oss medborgarskap. De ger oss inte ens normala arbets- och uppehållstillstånd så att vi kan arbeta lagligt i Thailand. Vi var förvisade till ett flyktingläger, där vi var instängda. Där bor man i bambuhyddor utan vatten eller elektricitet. Varje dag var man tvungen att hämta vatten från en brunn och hugga ved för matlagningen. Vi fick en liten ranson mat av myndigheterna, men det var omöjligt att överleva på det lilla vi fick. Därför var vi tvungna att ge oss ut från lägret för att arbeta. Om polisen upptäckte en fick man böter eller hamnade i fängelse. Jag förstår inte varför thailändarna behandlar oss så illa. Det finns säkert något avtal mellan den thailändska och burmesiska staten om det, säger Ywa Hay sorgset.

Thailand-Land of smile

Thailand vill gärna ge en bild av sig själv som ett leende och vänligt land, men gentemot dem som söker skydd där förvandlas leendet till en grimas. Det görs skillnad mellan dem som har sökt en fristad undan en hård diktatur och de västerländska turister som kommit till Thailand för att spendera sina pengar under några semsterveckor. Samtidigt är de burmesiska flyktingarna viktiga för den thailändska ekonomin. De får de allra sämsta jobben som inga thailändare vill göra och de ges väldigt lite betalt. Om de klagar skickar man efter polisen. Det är ett mycket effektivt sätt att hålla nere lönerna.

– En familj som skulle ha kommit till Finland tilläts inte komma hit trots att allting redan var ordnat. Det var de thailändska myndigheterna som satte stopp för det. Det var väldigt tråkigt, för de var våra vänner och vi vet inte varför de inte fick åka, konstaterar Ywa Hay.

Bygga upp förtroende

Uppe i en blå soffa ovanför pappa Ywa Hay sitter mamma Paw Sha med lilla Bwe Say som spelar spel på sin mobiltelefon. Den fina blåa soffan har de köpt själva. Paw Sha ler stolt. I det stora vardagsrummet finns även en brun soffa, som familjen har fått av sin lärare i finska, Ann-Mari Kraufvelin. Under det gångna läsåret har hon inte bara undervisat i finska utan även i hur samhället och vardagslivet fungerar i Finland.

– Det svåraste är att hitta rätt nivå när man arbetar utan tolk. Man måste tala enkelt så att eleverna förstår vad man säger, men man får inte prata till dem som om de vore barn. Det är känsligt, de är ju vuxna människor. Nästa läsår ska de få en annan lärare och det känns tråkigt, eftersom det har varit fint att ha dem som elever. Min erfarenhet av burmeser är att de är lugna, anspråkslösa och passar in i det finländska samhället. Om de har problem så pratar vi om dem och löser dem tillsammans. Men ibland är det svårt att veta vad de vill. Det har tagit lång tid att få deras förtroende. Det har hänt att kvinnor har börjat gråta när jag ställt vanliga frågor om var de kommer ifrån och om deras språkkunskaper. De är inte vana vid att auktoriteter såsom lärare och myndigheter står på deras sida och vill dem väl. De tror kanske att informationen de ger till mig kommer att användas emot dem, säger läraren Ann-Mari Kraufvelin.

Ärtsoppa med chili

Paw Sha, Ywa Hay och deras barn är glada över att de har fått en fristad i Finland, med det var inte deras eget val att komma just hit. Innan de kom visste de knappt någonting om Europa, och Finland hade de inte ens hört talas om. Genom UNHCR bjöd Finland in ett antal burmesiska familjer från flyktinglägret i norra Thailand. Allt i Finland känns nytt och annorlunda. Innan resan hit hade de varken flugit eller åkt buss förut.

– På flyget hit mådde både jag och Plu Doh Soe illa och sen blev vi dessutom åksjuka på bussen till Hangö, säger pappa Ywa Hay.

Men mamma Paw Sha mådde inte illa under resan och när hon kom fram blev hon mäkta imponerad av det hon såg.

– Tänk vad stora husen är i Finland. Tidigare bodde vi i bambuhyddor och nu har vi elektricitet och kan dricka vatten direkt ifrån kranen, det är helt underbart.

Att laga mat på en elspis hade Paw Sha ingen erfarenhet av innan hon kom till Finland. Finsk mat har de ännu inte vant sig vid. En gång var Pwa Sha på en matlagningskurs där man tillredde ärtsoppa. Hon tyckte att den smakade för lite och lade därför i lite chili. Havet var också något nytt eftersom de tidigare bara sett mindre floder och bäckar. De verkar tycka att havet är lite skrämmande – djupt och kallt – och kan inte tänka sig att bada i det. Vintern kändes väldigt kall även om den var relativt mild i år.

– Det har varit ett tungt år även om vi trivs. Framförallt är språket så svårt och när man inte kan det är det inte lätt att få vänner. Finländarna är så slutna och söker inte kontakt. Grannarna här är ofta fulla och högljudda. Vi har en trevlig vänfamilj, men dem ser vi inte så ofta, säger Ywa Hay. Just det stora umgänget är något de saknar mycket från tiden i Thailand.

– Jag kände mig friare i flyktinglägret för där hade jag vänner. Nu är vi fria, men kan inte använda friheten, konstaterar Paw Sha.

Här känner vi oss som människor

I den nya tillvaron finns svårigheter som inte fanns i den gamla. De har ändå hopp inför framtiden, kanske jobb inom vårdsektorn, eftersom de arbetat inom den tidigare.

– Men man kan inte planera för framtiden om man inte kan språket, säger Ywa Hay. Föräldrarna hoppas att barnen ska lära sig finska snabbt och sen skaffa sig en bra utbildning. Hela sommaren ska barnen fortsätta med att studera finska.

– Vi trivs här men vi känner oss lite isolerade och skulle gärna hitta fler finländska vänner. Det vore också ett bra sätt att lära sig språket, säger Paw Sha förhoppningsfullt. Ywa Hay är ändå optimistisk inför framtiden i Finland.

– Här känner vi oss som människor och inte som djur. Här har vi alla möjligheter att bygga upp ett bra liv.

Att någon gång återvända till Burma har de inga förhoppningar om.

– Omvärlden har gjort stora ansträngningar för att öppna upp Burma, men militärjuntan ändrar sig inte. Den sitter lika säkert som den gjort i snart 50 år. Inte ens en cyklon har ju kunnat rubba juntan. Jag hoppades tidigare att den skulle falla men nu känner jag inget hopp. Vi stannar i Finland.

Kristoffer Lieng

Lämna en kommentar