Bakom all humor döljer sig ett allvar, eller för att spinna vidare på Mark Twains ord om att allt mänskligt är patetiskt; humorns hemliga källor är inte glädje, utan sorg. Så också i Jonas Hassen Khemiris senaste bok Invasion.

Jonas Hassen Khemiri, den svenska litteraturens wonderboy, har kommit ut med en samlingsvolym som innehåller åtta noveller, några krönikor samt de två pjäserna Invasion och Fem gånger Gud. Samlingsvolymer brukar ibland vara en utmattande läsning av allt som inte rymdes med i författarens redan publicerade verk, noveller som har ratats och omarbetats plus några favoriter i repris. Det här gäller inte Invasion. I stället utgör samlingen ett intressant studium för den som känner till Jonas Hassen Khemiris övriga produktion. Här finns nämligen spåren av Montecore och impulser av Ett öga rött.

De roliga formuleringarna om svenskarnas fixering vid träd som dryftades så finurligt i Montecore tar sig i novellen Nationaltång uttrycket ”fixering vid natur”, men tankegångarna är bekanta. Här funderas det kring ord så det står härliga till.

”Vi kan se det i förnamnen: They can be called Stig which means Path or Björn which means Bear. Vi kan se det i efternamnen: Some usual after-names is for example Mountainman, Lakevalley, Meadowstream, Grovebranch, Blossom and Rapids (…) And of course many peoples is called Forest or take their names from their favourite trees Birch, Oak or maybe Linden (…) naturen naturen naturen. It’s also important to know that their national money-name, the krona, is the same word as the word for treetop. Following this logic to the end the name of their hockey team is the ‘three treetops’’.

Novellen Nationaltång ger ett utanförperspektiv på svenskarna och det svenska, av en som i grund och botten är lika svensk som svenskarna själv, nämligen författaren Khemiri. Han kan, i skepnad av en obskyr föreläsare, beskriva svenskarna som stolta när de jobbar som poliser eller för staten, som ett folk som dyrkar meteorologer, som är fixerade vid hår och bilar, att prinsen av gay, att de flesta av dem är pedofiler, för att han trots sin svenskhet verkar ha en blick som står en aning utanför.

Utanförskapets ironi

Det mesta som Jonas Hassen Khemiri hittills har skrivit har handlat om utanförskap. Han inledde sin författarbana med romanen om Halim, den svenskfödde tonårskillen med invandrarbakgrund, som protesterade mot ”svennifieringen” av invandrare, och speciellt av sin pappa. I Montecore hittar läsaren huvudpersonen Jonas Hassen Khemiri som precis har debuterat med sin roman Ett öga rött, och kuskar runt på uppläsningsturnéer på småbibliotek, beklagar sig över slarviga recensenter och skissar på nästa projekt. I Montecore finns samma slag av uppror som i Ett öga rött, men i stället för ett tonårsuppror blir det ett uppror mot hela Sverige som aldrig riktigt släpper in.

Novellerna i Invasion behandlar utanförskapet ur vitt skilda perspektiv. I Vanya vet har vi lekparksvakten Vanya som ljuger till sig ett annat slags liv (precis som en författare kan göra) och framställer sig som en hjälte med kontakter till Hollywoods

stjärnelit. Barnen som leker i parken ser honom som en hjälte, men bitvis avslöjas den verkliga Vanya.

Black Eyed Einar handlar om en vänskap som har runnit ut i sanden, om ungdomen som levde bäst då den smet ut i citynatten med smutstvätt som kamouflage under täcket, och som var helikopterhög och nikotinkickad och klättrade upp på Västerbrons räcke och stod där svajande med svindelutsikt och lovade att aldrig bli som alla andra.

Invasion av teatern

Det finns en slags sorgsenhet bakom karaktärerna som skissas upp i novellerna, eftersom författaren sysslar med att krossa deras skal av illusioner och lämna dem ännu mera utblottade än de varit innan. På tal om utanförskap som tema och ironi är ändå en scen ur pjäsen Invasion obetalbar. Lara, en av huvudpersonerna med invandrarbakgrund, träffar sin seminariegrupp i teatervetenskap på en pub. Gruppen består av en lokaltidningsjournalist som har en pakistansk granne, en antikärnkraftstant med afrikahalsband och en skåning som diggar Franz Fanon. Samtalet kommer snart in på invandrare, och scenen fortsätter på följande sätt:

”C/Lara: Och där går startskottet. För samtalsämnet som jag påtvingats tusen gånger men ändå inte kan slippa undan. Som pappa brukar säga: ’När svenskarna vill prata ursprung blir dom som vulkaner. Omöjliga att stoppa’.

D/Antikärnkraftskvinnan: Ack … Kurdistanien. Det måste ha varit svårt för dig … Att växa upp såhär kluven mellan två så oerhört olika kulturer. Stackars liten.

A/Journalisten: Och jag sa till min granne: ’It’s ok you, can eat your food and have your parabole on the balcong. But please don’t force your daughter to wear a slöja when she grows up. Please. For me. Let her be free!’ Så sa jag faktiskt.”

Det här stycket säger mycket om den centrala problematiken i Khemiris författarskap så här långt. Om ett Sverige som har en relativt lång erfarenhet av invandrare men som fortfarande är obildade vad gäller kulturskillnader, och som väljer att förbli det, för att ha makten att stänga ute. Att förstå och veta skulle vara att släppa in.

Pjäsen Invasion handlar om en grupp unga med invandrarbakgrund som ockuperar en teaterscen och tränger undan en traditionell svensk pjäs, Signora Luna av Carl Jonas Love Almqvist. Det är fråga om en invasion av scenen både fysiskt och symboliskt. Teater på ett nytt sätt, som verkar improviserat och som driver med teatern som genre, och skapar sig själv genom att omskapa och bryta sönder strukturer. Pjäsen fick ett mycket uppskattande mottagande i Sverige där den framfördes för fulla hus, och sedan dess har den också förts ut på Europas teaterscener. I pjäsen behandlas kultur, tradition och identitet på flera olika sätt. Citatet ovan, diskussionen om härkomst sedd från den svensk-kurdiska Laras synvinkel, är bara ett sätt att tackla problemet. Delar av olika scener belyses från de olika huvudpersonernas perspektiv och förändras. Nya betydelser föds när perspektivet byter. Men vems berättelse är sann? Det mest intressanta med litteraturen är att den kan ge alla människor en röst. I pjäsen Invasion kommer sällan hörda röster till tals, och de är högljudda. Invandrarungarna tränger sig på, intar scenen, knuffar undan Almqvist och ropar åt ”bitacharna” i publiken att det nu är ungarna som ”äger ruljansen”. Efter det är publiken i deras våld:

D/Yousef: (härmar tanten) ’Hela Rinkeby är visst här …’ när du såg oss, tro inte vi inte hörde!

B/Arvind: E-e-exakt, din pälsrock hänger inte i garderoben längre bara så du vet …

D/Yousef: Exakt bara så du vet … Din pälsrock hänger inte i garderoben längre, den ligger matta på toaletten, jao!”

Eftersom Invasion är en nyskapande pjäs är det svårt att förklarar ”vad den handlar om” i klassiska termer. Den enda lösningen är att läsa den. Det är den värd.

Fem gånger Gud

Den andra pjäsen i samlingen är den nyskrivna Fem gånger Gud, där en svensk lärare har samlat ihop en slags problemklass för att ”göra teater” och publiken får ta del av hans tacktal då han tar emot en Oscar-statyett för den färdiga föreställningen. Handlingen går ut på att de fem skådespelarna i pjäsen turvis får agera Gud i sitt liv och berätta en historia som de andra måste spela med i. Det handlar alltså om att göra teater på scenen, ett slags metafiktivt berättargrepp som leker med genren och bryter den.

Det utmärkande med Fem gånger Gud, så som med Khemiris författarskap i övrigt, är förmågan att med språkliga medel fascinera, skapa nytt och bryta sönder. Det är fråga om en sällan skådad talang i att använda ett språk till sin egen fördel, genom att blanda nytt och gammalt, ta intryck från två världar där författaren simmar från den ena till den andra med lätthet, vilket också bekräftas i valet att låta samma skådespelare gestalta skrattretande typiska svenska karikatyrer och dito med invandrarbakgrund. Men ordet karikatyr räcker inte till för att beskriva personerna som figurerar i samlingsvolymen Invasion. För det är de alltför komplexa.

Javisst, de är roliga och de bygger på stereotyper och fördomar, men de går också bortom det karikerade och bortom humorn, och färgas av en sällsam sorgsenhet och av sitt ofrivilliga utanförskap. Seminariegruppen i pjäsen Invasion placerar Lara utanför sin grupp genom valet av samtalsämne, och författaren Khemiri gör samma sak med sig själv, genom valet av bärande tema för sitt författarskap. Ibland finns det nästan en slags frenesi i ordlekarna. En slags mani. Om svenskarna är fixerade vid naturen så är Khemiri fixerad vid språket, men också vid

svenskheten. Han förklarar om och om igen att han är lika svensk som svenskarna själva, men frågan är om de tror honom. Om de någonsin kommer att tro honom. Khemiris författarskap är början på ett stort författarskap. Förhoppningsvis kan hans landsmän se meningarna bakom orden. Han har kallats ”invandrarförfattare” och tanterna har förfasat sig över hans dåliga kunskaper i svenska gällande Ett öga rött. Hans språk har kallats rinkebysvenska. Alla försök att stämpla och sätta in i fack är att förringa en skapande kraft som är Khemiris egen. Jag tycker att det enda man kan och bör göra, är att luta sig tillbaka med boken i sin hand och låta sig bli invaderad och erövrad. Av invandrare? Av svenskar? Av Abulkasem? Av whatever.

Jonas Hassen Khemiri: Invasion. Pjäser Noveller Texter. Norstedts, 2008.

Johanna Holmström

Lämna en kommentar