Kan man verkligen bege sig frivilligt till Svenskfinland?

Kvinnan på andra sidan bordet är skeptisk. Hon stirrar på mig med sina isiga bottenviksblå ögon. Hon spänner den kalla blicken i mig men väntar med att tala. Det är som om hon inväntade mitt erkännande, att jag skulle erkänna att jag är en efterlyst brottsling i Sverige och att jag därför tagit min tillflykt till Mumindalen .

– Men du har bott i exotiska länder och gjort intressanta saker och så kommer du hit. Jag förstår det int. Du kommer hit till … Svenskfinland. Hur kan du tycka att … Svenskfinland är intressant?

Varje gång hon ska säga ordet Svenskfinland så tar hon sats, som om det vore något hon helst hade velat slippa att ta i sin mun och efteråt snörper hon föraktfullt på sina smala stränga läppar.

För en stund fylls jag av tvivel. Jag har inget brottsligt förflutet, snälla föräldrar och tillräckligt många vänner för att helt kunna strunta i att bli vän med det kylslagna Svenskfinland. Hennes misstänksamhet är kompakt. Jag har helt frivilligt tagit mig från ett hörn av det svenska språkområdet till ett annat. Varför? Kanske är det för finlandssvenskans vackra u-ljud eller de ömma mjuka k:na med tydligt t i början. Om svenskarna bara visste att det finns ett land ovan molnen där man ”bykar i ”lavoar”, där ”nog” alldeles säkert inte betyder kanske och allt görs  i andra skeden (absolut inte i detta) och där allt sparas på en helt ljuvlig hårdskiva, då skulle de det där… Månne någon i Sverige vet att Svenskfinland existerar, men eftersom ingen längre vet att ordet månne existerar, så förstår de ändå int.

Att många finlandssvenskar tillbringar en period i Sverige ses som något nästan obligatoriskt i Svenskfinland och i Sverige lyfts inte ett endaste ögonbryn. Helt normalt. Finland lever kvar i tron att det befinner sig i underläge i förhållande till Sverige. Det svaga självförtroendet är påtagligt. Man antar reflexmässigt att allting är bättre i Sverige. Myten om att Sverige skulle ha ett unikt och gränslöst generöst välfärdssystem är exempelvis svår att avliva. I Sverige blir vi itutade sedan barnsben att vi bor i världens bästa land. Därför ser vi inget konstigt i att utlänningar vill till oss, utan vi skulle bli förvånade om de inte ville det. I Sverige är osvenskhet något positivt och vi pratar gärna förklenande om oss själva, men det kan vi bjuda på eftersom vi innerst inne vet att vi är bäst – tills vi inser att vi inte är det.

Kristoffer Lieng

Lämna en kommentar