”Välkommen till civilisationen”, så lydde ett textmeddelande från en vän när jag var på hemväg från ön efter drygt tre veckor i enkla förhållanden. Jag hyr en stuga på en ö som ligger en halvtimmes motorbåtsväg sydväst om Rosala by. Jag hade inte hunnit längre än till färjan som går mellan Rosala och Kasnäs och hade redan besökt en vattenklosett och använt en kaffemaskin. Vid det laget såg jag fram emot elektricitet och rinnande vatten. Eller ens en brunn.
Ungefär en gång i veckan åker jag in till byn, hämtar tidningar, vatten i stånkor, gasbytta, mat och laddar mobilen i butiken. Med på byresan släpas tomma vattenkärl, sopor, den tomma gasbyttan, flytvästar och en fullständig uppsättning regnkläder eftersom båtfärden går över stora fjärdar där man nästan alltid blir dyblöt av vattenstänk också när väderrapporten säger att vindhastigheten är under 10 m/s. En byresa tar minst fyra timmar och när väl allt är iland och båten förtöjd så känns det som att jag har varit ute på jätteäventyr. Ibland blåser det upp medan jag är i byn, ibland blixtrar och dundrar det runt den lilla ensamma båten, ibland möter dimman ute på fjärdarna och då är jag hemskt rädd. Och så släpar jag ved från byn i tunga säckar för att elda bastu och tvättvatten. För att inte tala om utetuppen som skall ha strö i förtiliters säckar och sedan tömmas med jämna mellanrum.
Tack och lov för transistorradion och mobiltelefonen! Fast de trevliga telefonsamtalen som ibland hade kunnat bryta isoleringen måste avbrytas med ”jag har inte så mycket batteri kvar”. Och så är det bara att fortsätta glo på tärnor och allor och myror. Och en och annan orm. Och doppa sig i havet som antingen är iskallt eller en algbalja. Tre till fem veckor om året av detta ger perspektiv på tillvaron.
För att inte tala om den inpyrda lukten av gamla mattor, madrasser, täcken och dynor som legat där i fukten vinter efter vinter och som snabbt fortplantar sig till allt rent och fräscht som hämtas dit, sängkläder, handdukar, hår och kläder. Och det har jag nu släpat därifrån, över klipporna till stranden, med båt, bil, färja o.s.v. Och till slut upp med hissen hem och in i tvättmaskinen. Äntligen! Och jag duschas. Och spolar på wc. Och går ner till butiken och köper INTE tuppströ och gas. Och nu ska jag njuta av det i 49 veckor. Och det är ju det som är meningen med hela grejen!
Jag säger inte att det inte är underbart på Abborrskär. För det är det. Hav, gråa klippor, enbuskar, stillhet, fåglar, enkelhet, tid och frid. Jag läser högar med böcker, hinner ha ytterst välkomna gäster, äter gott, lyssnar på radio, glor på det glittrande havet, simmar i kallt och rent vatten, värmer mig efteråt på stekheta, släta klippor. All den här skönheten finns nu lagrad på mina näthinnor, i kropp och själ. Enkelt, men enkelt! Sen är det lättare att uthärda resten av året under ordnade förhållanden. Byt ut ölivet mot att bo i tält, husvagn, åka på scoutläger, båtfärder, vara en vecka hos svärföräldrarna. Sen är det inte så illa med väggar, golv och tak, jobb, snabbköp, tv och rusningstid.
Fast så fort jag hade duschat och tvättat flyttade jag till kolonistugan, där det finns el, vattenpost utanför husknuten, dusch och utetupp bakom storstugan, och en vattenklosett lite längre bort om man vill lyxa till det. Jag har min dator och tar spåran till stan. Grönska och blomdoft. Enkelt. Och enkelt! Tills frosten driver hem grisen i september.
Anna Kristina Simberg
