Kanske den kommunala självbestämmanderätten fått en särskilt hård fasad i det österbottniska samhället då man glömmer bort sina egna ideella och ideologiska rötter och i stället försöker vara en god EU-medborgare, skriver Kaj Hedman.
Svenska Österbotten är inte längre det socialt, kulturellt och religiöst homogena område det var för tjugo, trettio år sedan. I dag kommer och far både människor och trender till och från ”Pampas” i ilfart, de många flyktingarna och invandrarna som bor särskilt i de mer explicit svenskspråkiga delarna av landskapet sätter en helt ny, positiv och fräsch prägel både på det inre och yttre landskapet.
Ändå finns det många särdrag från den gamla arbetar- och småbrukarkulturen å ena sidan och den mer traditionellt borgerliga sociala enheten kvar. Både på svenskspråkigt och finskspråkigt håll har Österbotten under många decennier, ja, till och med under flera sekel, präglats av både en ursinnig radikalism och en stark traditionalism.
I Karleby har de finsktalande tagit över det mesta och även Vasa är numera betydligt mer finskt än svenskt. Det som alla delat på är en viss trygghet i att man håller ihop, alla är som en enda stor familj, omsorgen och omtanken om ”de egna” har varit stor både på grund av Munsalasocialism, arbetarkultur, nyfeminism i kulturella sammanhang, kristet omsorgstänkande, och väckelserörelsernas familjära kontext.
Ändå har den nyliberala sociala grymheten fått ett insteg även i Österbotten som jag tror många upplever som en jättes trampande i en skör åker. Splittret från den socialfascistiska politik som regeringen i grunden för, och låter kommunerna föra bakom allt vackert tal om att bevara välfärden och sköta om de svaga, kan liknas vid den effekt som krossandet av väggar av
gammalt poröst glas kan få.
Kanske att den kommunala självbestämmanderätten fått en särskilt hård fasad i det österbottniska samhället då man glömmer bort sina egna ideella och ideologiska rötter och i stället försöker vara en god EU-medborgare, men utan några sociala dimensioner. Människorna här verkar ha kvar så mycket av respekt för auktoriteter att det ser ut som om ingen vågar, vill eller förmår protestera då samhällsklimatet blir allt stramare och mer inriktat på ekonomisk, ytlig framgång.
Samtidigt kan man i de österbottniska tidningarna och på många bloggar läsa inlägg som formligen rasar och skriker av grönt, humant, socialt och intellektuellt tänkande. Den norra delen av svenska Österbotten, det så kallade Bibelbältet, är heller inte enbart kvinnoprästmotstånd. Till exempel i den stadsförsamling jag tillhör har vår ”liberala” grupp som numera utgör fyrtio procent av församlingsråd och kyrkofullmäktige lyckats få igenom en unik överenskommelse med den konservative kyrkoherden om att kvinnliga präster inbjuds att predika i kyrkan. Många fler människor än tidigare kliver fram och är intresserade av att diskutera existentiella frågor och andlighet då de ges en möjlighet att göra det utan att de behöver inordna sig i ramar av dogmer och rigid kyrklighet.
Förakt för
humana ideal
Det finns en hel del humant nytänkande här och där även i förvaltningen och olika spännande projekt där man försöker se ”de svaga” som en resurs, men ändå verkar det som om befolkningen skulle kunna tänka sig att till och med svälja ett kärnkraftverk i Sydösterbotten. En tanke som åtminstone för mig förefaller reaktionärt motbjudande.
Socialministern har krävt ”bättre och effektivare hemservice” så att åldringarna ska kunna bo hemma. Men i min stad har man i hemservicen slutat att laga mat till åldringarna, man går inte till butiken och handlar åt dem längre och städning befattar man sig inte med annat än ytligt. Bristerna försöker man i viss mån kompensera med servicesedlar och köp av privata tjänster. Centralsjukhusets ledning är mest intresserad av vårdeffektivitet under den outtalade devisen för patienterna: ”vi är glada så fort vi blir av med er.”
Köerna till HVC:s tandvård är ungefär ett halvt år, och till läkarbesök på HVC får man köa flera månader. Resursbristen är brutal och omfattande, och det sägs att läkare inte vill komma hit och jobba. Endast hemsjukvården och den psykiatriska öppenvården verkar fungera någorlunda bra. Ibland verkar det som om ingen egentligen bryr sig.
Då jag talar med mina egna hjälpare så säger de att människor drar sig för att jobba inom vården eftersom det är så uselt betalt och så få människor i tjänst. Min personliga assistent, en härlig modern medelålders dam med religiös familjebakgrund, får 9 euro i timmen. Då man gör vårdare av sjuka, missbrukare, handikappade och gamla människor som betalat skatt till välfärdssamhället hela livet till ett nytt proletariat, som förväntas sköta 5–10 människor i olika delar av stan på olika tider varje dag, så har de kommunala beslutsfattarna definitivt tappat greppet om vad mänsklighet innebär.
Solidariteten i ett sådant samhälle vilar på en skör tråd. Man kan nästan känna lukten av föraktet för humana ideal samtidigt som de flesta medmänniskor i alla privata sammanhang fördömer socialfascismen och menar att de känner sig väldigt främmande för denna nya, sköna värld där utseendefixering, likgiltighet och extrem stress är det mest framträdande.
Den nyliberala sociala grymheten är ju ingenting som man bara måste acceptera.
Dagstidningarna är försiktiga med att profilera sig. De flesta av de stora partiernas politiker försöker ofta vara alla till lags, ”det sociala” är omodernt, men i längden kommer fler och fler människor att vakna upp till en verklighet där man blir tvungen att samtidigt knyta näven och tänka med hjärtat.
Måste vi finna oss i ett tusenårigt rike med den blixtrande rubriken ”privatisering”?
Kaj Hedman
