Sedan de baltiska ländernas självständighet har Ryssland ofta klagat högljutt över de rysktalandes situation i dessa länder. Trots det verkar merparten ryssar trivas och ha det bättre i sina baltiska hemländer än de skulle haft i Ryssland.
Det är midsommardag och jag är på Rigas internationella flygplats för att flyga till Sotji vid Svarta havet. Jag sitter ner för att äta en bit mat. Den lettiska servitrisen på den amerikanska restaurangkedjan ler och frågar om jag vill ha menyn på engelska. Jag hinner inte svara förrän den ligger framför mig.
– Men varför ser du så ledsen ut? frågar hon plötsligt. Jag ger henne en trött blick till svar och önskar att hon vore lite mer som ryska servitriser som låter en vara i fred. Inte är jag ledsen. Jag har bara satt på mig den ryska likgiltighetsminen, som alla Rysslandsresenärer snart lägger märke till och irriteras av. Den bärs av såväl servitriser och taxiförare som butiksbiträden och turistinformatörer. Lettlandsryskan Katja förklarar: ”Ryssar ler bara vid disputationer och bröllop. Det är fånigt att le utan anledning”.
I USA är normaltillståndet ett stort leende, i Västeuropa ett litet mindre leende och i Ryssland är det ett uttryckslöst ansikte. Man skulle kunna säga att ryssarna befinner sig vid minernas nollpunkt. I Lettland håller denna nollpunktsmin så smått på att övergå i småleende, vilket den leende lettiska servitrisen är ett tecken på. Den offentliga surmulenheten i Ryssland står i skarp kontrast till de privata skratten. Aldrig så trevliga ryssar blir som förbytta när de sätter sig bakom ratten eller går in i sin yrkesroll, i synnerhet de som arbetar med service eller har någon maktposition, om än aldrig så liten. I början leder deras otrevliga beteende till förtret, men efter ett tag gör man som alla andra ryssar, helt enkelt accepterar sakernas tillstånd, ger upp och spelar med.
Min adress:
Sovjetunionen
Planet fylls av idel rysktalande. När Lettland blev fritt bestod landets befolkning endast till 53 procent av letter. Resten var i huvudsak ryssar och ukrainare som lockats dit av de sovjetiska myndigheterna. Då de baltiska staterna inlemmades i Sovjetunionen vidtog massiva utrensningar, avrättningar och deporteringar till arbetsläger i Sibirien. Därvid uppstod en stor befolkningsminskning, som kompenserades av att människor från andra delar av Sovjetunionen skickades till Baltikum. Dessa människor behövdes inom industrin och i uppbyggandet av den sovjetiska administrationen. De inflyttade fick ofta fördelar jämfört med dem, som redan bodde i landet. Att locka dit nya grupper av människor med i huvudsak ryska som modersmål var även ett sätt att göra baltländerna mer sovjetiska. En ryss som flyttat från Archangelsk till Riga kände sig givetvis mer som sovjetmedborgare än som lett. Troligen identifierade han sig väldigt lite med det lettiska. Han bodde i Sovjetunionen och det räckte för honom, som i texten till Samotsvetys hit från 1970-talet: ”Moj adres ne dom i ne ulitsa, moj adres Sovjetskij Sojuz” (= Min adress är varken hus eller gata, min adress är Sovjetunionen). Att bli skickad till Baltikum var för de flesta en vinstlott. Livet här upplevdes som friare och levnadsstandarden som högre. Som den 70-åriga ryskan Irina uttrycker det: ”Det kändes som att vara i väst när man var i Riga. Där kunde man sitta på kaféer. Något sånt hade vi inte i Moskva”.
Ockupationens
restprodukt
Så en dag fanns inte Sovjetunionen längre. Miljoner sovjetmedborgare vaknade upp i länder de knappt tänkt på att de bodde i, Kazakstan, Georgien, Lettland o.s.v. Av de tre baltländerna var det Lettland som hade haft störst invandring. I Litauen utgjorde litauerna över 90 procent och den rysktalande minoriteten ignorerades helt sonika. Hade de inflyttade inte lärt sig litauiska förr var det bäst att de gjorde det nu. I Estland utgjorde esterna en klar majoritet på 65 procent av befolkningen. De rysktalande var i huvudsak koncentrerade till Tallinn och Narvaområdet i östra Estland. Tidigare hade det skämtats om de långsamma esterna som talade sämst ryska av alla sovjetfolken. Nu var det ombytta roller. I Lettland var letterna knappt ens i majoritet längre och de rysktalande dominerade i hela den östra delen av landet och i de större städerna. Hade Sovjetunionen funnits kvar ytterligare ett par årtionden är det inte helt otroligt att lettiskan hade krympt till ett hemspråk.
Letterna kände att deras språk var hotat och de införde stränga språklagar med krav på kunskaper i lettiska för att få arbete eller medborgarskap. Det blev ett hårt uppvaknande för många att ryskan som tidigare varit Sovjetunionens lingua franca förpassades till att i princip bli ett hemspråk. Ryssarna som tidigare hade känt sig lite bättre än de lokala invånarna i de sovjetrepubliker där de bott, förpassades nu till att antingen bli en del av en statslös massa eller till att vackert anpassa sig till den nya situationen och lära sig de lokala språken.
Protesterna från de rysktalande minoriteterna har varit många och det har inte bara gällt språken utan även synen på historien. Var sovjettrupperna befriare eller ockupanter? Balterna har svårt att glädjas på Segerdagen över att Sovjetunionen stod segrande i andra världskriget och att det därmed skulle dröja ytterligare nästan femtio år innan balterna skulle återfå självständigheten. De rysktalande betraktar Segerdagen som den slutgiltiga segern över nazismen och vill inte se sig som en ockupationens restprodukt. De rysktalande i Lettland tycker att de byggde upp det moderna Lettland, medan letterna gärna hade varit utan den sovjetiska industrialiseringen.
De flesta av dem som invandrat till Lettland och de andra baltstaterna har dock valt att stanna kvar. Den ryska staten erbjöd dem som ville återvända lägenheter i bl.a. Pskov och Smolensk. Av de få som tackade ja har merparten ångrat sig.
SEMESTERPARADIS
Den lettiska kvinnan i 35-årsåldern bakom incheckningsdisken beklagar att hon inte kan ryska. ”Jag förstår mycket men jag kan inte prata”, urskuldar hon sig på engelska. Estlandsryssarna framför mig i kön muttrar, men de verkar knappast förvånade. Många hade tagit chansen att flyga till Sotji nu när det öppnats en direktlinje från Riga så här inför de olympiska spelen 2014. Att åka på solsemester till Turkiet eller Bulgarien vore troligen billigare för dessa baltryssar, men Sotji har ett speciellt semesterskimmer över sig för ryssar både i och utanför Ryssland. Under Sovjettiden var Sotji semesterorten framför andra. Många av mina medpassagerare på planet har säkerligen barndomsminnen från Sotji, minnen av en bekymmerslös sovjetisk barndom och de vill att deras barn ska uppleva samma sak. Deras barn har dock vuxit upp i ett europeiserat Lettland, alltmer fjärmat från Ryssland.
På planet delar flygvärdinnorna ut migrationskort som man måste fylla i för att komma in i Ryssland. Många av lettlandsryssarna förvånas över detta, de har inte varit i Ryssland på många år och de har glömt hur omständlig den ryska byråkratin är. När vi klivit ner från planet väntar en flygbuss som vi knuffas in i. Manövern dirigeras av fyra vakter och tre flygplatsanställda kvinnor. Där står vi och väntar i hettan på att bussen ska fyllas. Folk jämrar sig och suckar. Så äntligen stängs dörrarna och bussen kör iväg. Efter endast tio meter(!) stannar bussen och dörrarna öppnas. Vad nu? Är vi redan framme? Alla skrattar. Vi hade lika gärna kunnat gå rakt in i terminalbyggnaden. Lettlandsryssarna gör sig lustiga över det absurda och omständliga ryska systemet på samma sätt som västerlänningar på sitt första Rysslandsbesök. De börjar klaga högljutt över att passkontrollen tar en sådan evinnerlig tid och ställer irriterade frågor till de förvånade passkontrollanterna. De skrattar när de ser skylten: ”Observera att passkontrollen är gratis. Förbjudet att ge pengar eller gåvor till tjänstemännen vid passkontrollen”.
Auktoriteten flagnar
Även om jag har varit otaliga gånger i Ryssland känns det alltid lite nervöst när man står där i passkön och väntar. Det finns alltid en gnagande oro i magen över hur det ska gå. Är allt som det ska? Fattas något oerhört viktigt dokument? Har alla uppgifter fyllts i korrekt och på rätt plats? Passkontrollanten tittar strängt på mig inifrån sitt bås. Hon knäpper på sin gamla dator, tittar på mig igen och trycker på några knappar till. Så äntligen kommer det där välbekanta och befriande ljudet av rejäla sovjetiska stämplar. Bom, bom. Hon tittar upp på mig, räcker mig mitt pass och migrationskort samtidigt som hon nästan frambringar ett leende. Jag andas ut. Än en gång har jag lyckats ta mig in.
Fast än är inte alla hinder passerade. Vid bagagebandet har alla väskor ramlat över varandra i en stor hög. En ansvarig tjänsteman tar sig för pannan och ropar till sig en kvinna i uniform. Hennes råd är att man bör ringa ytterligare en tjänsteman för att reda ut problemet. En medelålders lettlandsryska står bredvid mig och suckar, klagar och skäller om vartannat. Vi beslutar helt fräckt att själva gå och hämta bagaget som vi ser på andra sidan den lilla väggen. Den ansvariga kvinnan blir ännu mer förvirrad, men låter oss ta vårt bagage då hon inser att hon har tappat kontrollen över situationen. Efter att bagaget ytterligare en gång genomlysts är jag ute i friheten – tror jag, och vinkar till mina väntade vänner. Men icke.
Vid utgången står en ung uniformerad man och håller kvar passagerarna. Här ska man tydligen visa passet ännu en gång. En ryska från Estland blir desperat. Hon börjar storgråta liksom hennes spädbarn där vi står i värmen. Hennes man försöker trösta henne men själv säger han ingenting. Den unge uniformerade mannen får panik och börjar i högdragen ton meddela att det där med att gråta finns det minsann ingen anledning till. Han harklar sig och man märker att han börjar känna sig alltmer osäker på vad det är han ska göra, av vilken anledning han gör det och hur han ska lösa situationen. Han går in och ut ur sitt lilla bås där han tidigare suttit och försökt se viktig ut. Plötsligt skriker han att alla som kommit för att möta de nyanlända bör gå ut. En person går ut. Alla andra är alltså passagerare. Han kliar sig under skärmmössan, går in i sitt bås igen och tittar lite förstrött på några pass.
– Vad ska det här vara bra för? Alla andra har ju fått gå förbi, tjuter den gråtande kvinnan med barnet.
Tydligen hade den unge mannen lyckats stoppa de första passagerarna medan mittenklungan av europeiserade och avbyråkratiserade västryssar bara trampat förbi honom. Nu höll han krampaktigt fast vid de sist utkomna för att uppvisa någon sorts handlingskraft. Till slut ger han vika för sitt dåliga samvete och vi får tillbaka våra pass efter att han gett dem en sista hastig, men myndig, blick.
År 2014 ska Sotji stå värd för vinter-OS. Hur ska det gå till? Hur ska de klara av att tukta alla besvärliga besökare?
Kristoffer Lieng