Med Ängeln i Groznyj knyter Åsne Seierstad ihop en del av sin karriär som utrikeskorrespondent. Det var i Tjetjenien allt började och fortfarande klappar Seierstads hjärta för Tjetjenienkrigets otaliga förlorare på båda sidor. I denna personliga reportagebok får vi möta några av dem.
Det är svårt att inte beundra Åsne Seierstads mod och fräckhet, som har gjort det möjligt för henne att i hemlighet besöka Tjetjenien ett flertal gånger. Man avundas även de fördelar det ger att vara kvinnlig reporter i manliga kulturer och miljöer. En utländsk kvinna ses som ett mindre hot och väcker mindre uppseende än en manlig utländsk kollega skulle ha gjort.
”Två nordkaukasiska kvinnor, en äkta och en förklädd, ska ut och flyga. Sjalett på huvudet, vida kjolar, smällande klackar.
– Men allra viktigast:du får inte gå omkring och le hela tiden, eller se dig omkring som du brukar. Ditt öppna ansikte avslöjar dig direkt. Böj huvudet, rynka ögonbrynen och se ovänlig ut”. Den ryska likgiltighetsminen verkar således fungera som förklädnad även i Kaukasus.
Seierstad kan sitt Ryssland och sitt Tjetjenien. Det var här hon började sin bana som utrikeskorrespondent för snart femton år sedan, från en lägenhet i Moskva. Emellertid tröttnade hon på att bara rapportera hem till Arbeiderbladet om Tjetjenienkriget utifrån suddiga tevebilder och beslöt att själv försöka ta sig dit. Jeltsin brydde sig inte lika mycket om att tygla medierna som hans efterföljare Putin kom att göra. Det gick att som journalist ta sig till krigszonen. Det främsta exemplet är Anna Politkovskaja vars rapportering från det första Tjetjenienkriget visade en annan bild än den officiella. Hennes fortsatta frispråkighet även under Putin-tiden blev troligtvis hennes död, hur mycket än Putin vill lägga skulden på tjetjenska terrorister. Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov menar att Politkovskaja borde ha hållit sig till hushållssysslorna”,
Seierstads skildringar av människoöden är gripande och träffsäkra genom hela sin bok Ängeln i Groznyj. Den tidiga övervakningen av utlänningar i Tjetjenien var inte så minutiös och välorganiserad som den senare blev. De tidiga reportagen från våldsamma krigsskådeplatser, sorgbesökta hem, intervjuer med gråtande änkor och bittra förhärdade män står i skarp kontrast till de senaste reportageresorna. Då hon förra året besökte Tjetjenien var det som inbäddad journalist på en resa organiserad av de ryska myndigheterna. Syftet med journalistresans anordnande var att ge omvärlden bilden av ett nytt blomstrande Tjetjenien som håller på att resa sig ur krigets aska. Den ryska rapporteringen från Tjetjenien är enkelspårig och komisk. Alla kurvor pekar uppåt, allt blir vackrare, friare, rikare och bättre. Ingenting får förmörka bilden av Kremls tjetjenske marionettledare, Ramzan Kadyrov. Vid ”fria” intervjuer med ”mannen på gatan” är svaren tillrättalagda och fulla av patetisk tacksamhet till den unge tjetjenske ledaren, som bara är en bricka i Kremls spel om Kaukasus. Seierstad får ett kort möte med Kadyrov på hans 30-årsdag. Kadyrov skrattar åt att han får en flygplats i födelsedagspresent, men verkar egentligen mest rädd och frånvarande.
”Den robuste mannen, den förre livvakten, soldaten, mannen med ett eget fängelse, egen armé, egen boxningsklubb och egen fanklubb ser ut som han vill gå härifrån, bort från festsalen, bort från ceremonimästarna. Han vill rida på sina hästar, boxas i sin klubb, leka med sina lejon, skjuta prick med pistolerna”. Under ett längre möte tonar en bild fram av en outbildad och enkel man som man kan ana hade ett tämligen komplext förhållande till sin far Achmat Kadyrov, Tjetjeniens tidigare president som dog under mystiska omständigheter.
Kremls viktigaste seger är att man lyckats genomföra en så kallad tjetjenisering, vilket innebär att konflikten numera står tjetjenerna emellan medan Moskvas mäns styr skeendet på avstånd. Man låter tjetjenerna själva utföra det smutsiga grovjobbet med förföljelser, fäng-slanden och avrättningar. I dagens Tjetjenien anger tjetjener tjetjener till tjetjensk polis som sedan fängslar och torterar sina egna. Men Kadyrov kommer att mista makten om bara ett par år och då kommer inbördeskriget tillbaka, menar en ung student som är släkt med den förre presidenten Alu Alchanov. Det är antagligen ett ganska troligt ”önsketänkande” från hans sida. Även vinnarna är förlorare i dagens Tjetjenien.
Det ryska språket behärskas fortfarande av de flesta i Kaukasusområdet och så även av Seierstad, och det ger henne möjlighet att snappa upp information som annars skulle ha gått henne förbi. Åsne Seierstads kunskaper om Ryssland och Kaukasus verkar sitta djupt. Hon är mer än en utifrån kommande åskådare. Det märks att detta är en bok som har fått ta tid att sjunka in och utvecklas och kanske är det den av författarens böcker som ligger närmast henne själv. Ängeln i Groznyj av Åsne Seierstad är en lysande bok.
Kristoffer Lieng
Kristoffer Lieng
