Så fick Svenskfinland en egen abortdebatt redan innan rötmånaden. Som en däven pust från 1950-talet hävdades åter att kvinnan alls inte skall ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Ett antal insändarskribenter tog skräckfilms-kaplanen Halvar Sandell i försvar och menade att det är utmärkt kristen pedagogik att skrämma och äckla tonåringar med blodiga abortvideor.
Det som fascinerar mig är hur nästan alla frågor där finlandssvenska fundamentalister stiger upp på barrikaderna handlar om kön och sexualitet. Kvinnoprästerna. Homosexualitet. Abort.
När ”den helige Ande” avmaskuliniserades till ”den heliga Anden”, utlöste det en veritabel insändarstorm för några år sedan.
Vad beror det här kristna genustrubblet riktigt på? Samma fundamentalister verkar inte alls ha svårt att saktmodigt överse med att en massa andra regler och påbud i Bibeln inte efterföljs i dagens värld, t.ex. förbudet mot att svära ed som Jesus utfärdar i Bergspredikan eller hans uppmaning, på samma ställe, att inte samla egendom i denna världen. Varför är det just när det gäller genusordningen som de ”traditionellt troende” upplever en helig plikt att ta bladet från munnen? Jesus själv sade ju aldrig ett ont ord om vare sig kvinnopräster eller homosexuella.
Tänk om det verkligen är så att en specifik, heterosexuell och hierarkisk familjemodell är det mest centrala i den kristna religionen? Hela den judisk-kristna religionens ursprung kan ju förstås som ett slags gigantisk antropomorfism modellerad efter det patriarkala stamsamhället i den israeliska öknen för 4000 år sedan. Man har helt enkelt föreställt sig att på samma sätt som husbonden styr och ställer där hemma, så finns det en himmelsk fader som beter sig ganska likadant och har ett lika dåligt humör. I det här patriarkala mönstret är det centralt att kvinnan är underordnad och undergiven, att patriarken har total kontroll över hennes sexualitet, och att könsordningen inte störs av samkönade relationer.
Modern kristendom innehåller förstås mycket mer och annat än den här urgamla patriarkala kosmologin. Fastän många kristna fortfarande verkar föreställa sig Gud som en vit man, har många varmt troende människor ändå inga som helst problem med jämställdhet och sexuell mångfald. De konservativa som hakat upp sig på kvinnopräster och homosex verkar där-emot på något vis känna på sig att den patriarkala hierarkin är själva kärnan och urkällan i den sanna läran; det allra heligaste som det är allra viktigast att försvara. Strunt i sociala och globala orättvisor, miljöproblem och AIDS, man måste fokusera på viktigare ting, såsom att förhindra välsignelse av samkönade par eller mässförrättare med fel slags könsdelar. Eller att banka in en lämplig dos skuld och ångest i tonåriga konfirmanders vaknande sexualitet med blodigt bildmaterial.
Det vore emellertid att stryka kristendomen medhårs att påstå att det religiösa genustrubblet bara gäller en liten grupp ärkekonservativa. Det gäller tvärtom i hög grad de flesta kristna kyrkorna som organisationer. Eftersom kyrkans sanningsanspråk väsentligen går ut på att förvalta en mirakulöst uppenbarad kunskap som traderats i dess skrifter i tusentals år, är det minst sagt besvärande att väsentliga delar av den traditionen i dagens värld skulle utgöra flagrant könsdiskriminering. Jag kan nästan ana hur förföriskt mycket enklare det är att bara envist hålla fast vid traditionen, rubb och stubb, än att verkligen försöka reda ut sitt genustrubbel.
Anders Ahlbäck
