Konstens Natt i Helsingfors. Långt från bokhandlarnas larm och raspiga mikrofonröster, i galleri Sinnes mörkaste hörn, tar fotografen Fredrika Biström fram kamera, stativ och lampa.
– Varsågod, du får klä av dig. Och böj ut med magen, då syns rynkorna på ryggen riktigt ordentligt.
Tiden är inne för Love Handles. Love Handles innebär avbildning av den del av vår kropp vi sällan relaterar till, och som därför är en frizon. De 23 bilder som blir tagna under kvällen hänger sedan några dygn i fönstret. Där finns bortvända ansikten, sneda kroppar, någon hårig bak, ljusskimrande ryggtavlor och fläsk, ben, kotor och skinn. Jag är övertygad. Människan är vacker att se på, bakifrån.
– Jag var på ryggröntgen i dag och nu här. Två bilder på en enda dag. För hälsans skull och för estetikens skull, säger en av besökarna. Han spinner vidare på min fundering om galleriet som ett mer sakralt rum än någon kyrka.
– Då är er fotohörna som en biktstol. Jag söker mig hit för att ta av mig och vara bar, en liten stund, säger han.
Och jag tänker att det här är minsann hälsa och hälsosamt. Att få se och synas och vara. Jag känner mig omgiven av bilder som inte bara är bilder utan manifestationer av vad personer är. Olika. Sköna. Värdiga. I sina egna barhudade sanningar.
De runda mjuka kvinnorna kommer hand i hand, men bara den ena är på väg till fotograferingen, egentligen.
– Gå båda.
– Å, får vi det?
Och vips är de där och Fredrika instruerar vinklar och närhet. Jag håller i lampan, riktar den och vilar blicken mot golvet. Det är omöjligt att unna ögat all denna kärlek utan att bli bländad. En näsa mot en axel och två älskande ryggar som bara står tillgivet och gungar av ömsesidig lycka. Det blev vackra bröllopsbilder. Jag undrar om de visste det?
Love Handles är naket. Kroppen bakifrån berättar mer om oss än den officiella framfasaden. En uttrycksfull yta som inte störs av utifrån definierade krav. Vi bör kanske fortsätta med Love Handles, Fredrika och jag?
Ett par finlandssvenska kvinnor med storstadsdialekt kommenterar fönstret under sin nattliga spatsertur. Som om livet bestod enbart av seglarskor från Stockmann, snapsvisor ur Hufvudstadsbladets näpna sångbok.
– Det där var då inga normala bilder.
Nä, tänk för att det inte var det. Det var unika bilder på vanliga bakar, skulderblad och svankens smilgropar. Det unika i var och en går tvärs igenom trånga kläder och begränsande mode. Både fysiskt och metaforiskt.
Monika Pensar-Granroth
