Samma vecka som Roskildefestivalen kör igång kommer nyheten om att Danmark som första EU-land i denna runda gått in i recession. Två på varandra följande kvartal uppvisar negativ tillväxt. Och utanför festivalportarna kan man köpa biljetter till halva priset av svartabörshajar som försöker minimera sina förluster. Sälj, sälj, sälj!Tidigare år har det ju varit slutsålt. Dels för att antalet biljetter kapats efter den tragiska Pearl Jam-spelningen … vilket år det nu var. Långt efter förra gången jag var här 1997. Och tillräckligt länge sen för att det skall kännas löjligt och absurt med tredubbla stålbarriärer framför huvudscenen.
Elva år emellan festivaler. Förra gången hade jag precis kommit ut ur fängelset, och hade tänkt lifta ner med Hande, som varit i lägret i Seutula samtidigt som jag och också precis kommit ut. Vi smet in på Vikingfärjan tillsammans med hela busslasten från Vapenvägrarförbundet, käkade halvätna kycklingar i färjans restauranger och fick en friresa med Förbundet, vilket visade sig vara tur för dom, då ett bakhjul exploderade redan efter ett par kilometer och ingen utom jag kunde ett ord svenska. Det lär vara mycket svårare att smita in på färjorna utan att betala nuförtiden. Antiterrorlagstiftningen, säger man, och inför stålbarriärer också där. Arbetslägret Seutula, där fångarna som byggde Helsingfors-Vanda flygfält bodde, finns inte heller längre. Säkerhetsrisk, fångarna kunde ha terroriserat flygfältet.
När vi 1997 kom fram till Roskilde, efter tvångsuppehållen för bussreparation i Sverige och hashshopping i Christiania, så tog vi oss lätt över och förbi de första … vad heter det? Die Zaun, Zona Rossa, the fence. Stängsel, kanske? Det var enklare då. Tydligen utspelas fortfarande varje år en rituell stormning av de yttersta stängslena i Roskilde. Folk tar sig in på campingen söndagen en vecka före festivalen, och vissa av dem hänger sedan där hela veckan, fast i ingenmanslandet mellan den yttre och den inre barriären, utan armband för att ta sig ända in. Men vad gör det, där finns en skitig sjö att simma i, vatten, svindyr mat och tiotusentals andra människor att umgås med i leråkern. Elva år sedan var biljettarmbandena av tyg, och vi klippte av snibbarna av dem som köpt sina, och sydde ihop dem till nya, och de funkade fint. I år hade jag gratis mediepass, ett plastigt band som jag lätt kunnat ta av mig och ge vidare, ifall jag hade känt för det, behövs inget annat än litet mod och starka tänder för att slita upp plastlåset. Men i stället betalar jag 40 euro för rätten att hänga på mediecampingen, slå upp tältet på grönt gräs i stället för lera, för rätten att nyttja en varm dusch och vara hälften närmare festivalområdet än stackrarna som kommit sent och hamnat längst bort.
I år var jag ensam. Ensamhet på festival kan vara ett helvete. De kompisar jag skulle träffa satt antingen fast i Tyskland eller så hittade jag inte dom. Ingen att rulla en joint med, ingen att snacka dumma teorier med, Sveriges mesta festivalteoretiker, rsms Fleischer, har en fin Zizek-Lacan-Freud-linje på det hela, men vad fan hjälper det när man inte har nån att dela den med. Ingen att dela besvikelser över såsigt ljud, stapplande flow och störig publik när Lupe Fiasco stod på scen. Ingen att tjuta av skratt tillsammans med när redan medelålders Lady Saw förolämpar hiphopkillarna i första raden över deras bleka små pittar.
Så man sätter sig ner, och väntar på att något skall hända. Gnarls Barkley skall precis dra igång då två söta piercade svenska killar sätter sig ner framför mig och såklart börjar rulla en joint. En sak leder till den andra, och så är man där, rullar runt i sanden, bygger upp ett nytt Babylon, tappar bort sig i den billiga electronican, stampar runt i ring och vrålar när två killar ur nåt finskt dussinband utför urin-till-mun-transfer på varann ute på heden när The Streets skall börja spela. Och så fortsätter det, tills en silverskimrande stråle av öl och vältuggat, halvsmält äpple formar en vacker båge i stjärnljuset på mediecampingen.
Må det ta tio år till innan jag känner mig kallad igen.
Markus Drake
