En dag kommer Mannen hem från bokhandeln, mycket belåten med sej själv. Han har sökt och han har funnit. Som grädde på moset har bokhandelsbiträdet anförtrott honom att boken han håller i sin hand är hennes absoluta favorit. Redan innan han slagit upp pärmen är han alltså en del i ett större sammanhang. Jag hinner se en skymt av omslagets upphöjda, tredimensionella bloddroppar innan han dyker in i boken och försvinner.
Lite snopen känner jag mej. Det är ju jag som letat efter den här romanen, lite halvhjärtat i ärlighetens namn, eftersom jag varit rädd att den inte ska uppfylla mina förväntningar. En vampyrroman som utspelar sej på 1980-talet i Stockholmsförorten Blackeberg låter för bra för att vara sann. Men av Mannens reaktion att döma är det här äkta vara. Han läser och får inte störas. Det enda han pratar om, de få gånger han lyfter blicken från sidorna, är berättelsens utveckling och förlopp.
För att hänga med tjuvläser jag boken när Mannen sover. Nu kan vi föra ett litterärt samtal! Också barnen blir nyfikna. Plötsligt är vi fem personer som vill kalasa på samma pocket. Barnen passar på när jag har somnat. Det här är lustläsning i frenetisk tappning, ingen får en blund i ögonen, alla passar på varandra, det gäller att inte släppa romanen när man väl fått den i sin hand. Sen tillkommer de moraliska komplikationerna: censurera eller ej? Kommen ett stycke in i handlingen fattar jag beslutet att detta inte är avsett för barnaögon. Efter att ha stulit mej till en olovlig lässtund gäller det alltså att gömma boken. Men var lade jag den nu igen? Boken är borta. Mannen rasar. Alla ut och söka!
John Ajvide Lindqvist heter författaren som dominerat vårt familjeliv i sommar. Han är en svensk trollkarl, ståuppkomiker och manusförfattare som 2004 slog igenom med debutromanen Låt den rätte komma in, en ömsint uppväxtskildring omstöpt till vampyrroman. Klassisk, men ändå inte. Storheten i romanen ligger i den fruktbara syntesen mellan den folkhemska betongförorten och alla dess typer – det mobbade barnet, plågoandarna, den ensamma mamman, tuffa tonåringen, moraliske polisen, alkisarna – och det irrationella, utifrån kommande, förkroppsligat i barnvampyren Eli. Och så blodet förstås. Livgivaren, livsuppehållaren. Det finns ett hämndmotiv och blodet sprutar men mer än det mobbade barnets längtan efter revansch är det en berättelse om den tunna hinnan mellan vänskap och kärlek. Att bokstavligen vara beredd att gå i döden för den man älskar.
Låt den rätte komma in är en vacker, innerlig berättelse, vars trådar går långt, långt tillbaka i tiden: jag tänker på Edgar Allan Poe och E.T.A. Hoffmann. Det finns en liknande författarauktoritet hos Ajvide Lindqvist. En absolut tilltro till berättelsen och personerna, som gör att han inte räds det allvarliga, passionerade tilltalet. Det här är inte skräck, det är skräckromantik. Och som sådan handlar det om kärlek och längtan och att alldeles konkret betvinga döden. Detta manifesteras med all önskvärd tydlighet i Ajvide Lindqvists följande roman, Hanteringen av odöda, som Mannen raskt kastar sej in i.
Det är värmebölja i Stockholm. Vi möter människor präglade av sorg och förlust: en man som förlorat sitt barnbarn, en make som mist sin hustru. Ett våldsamt åskväder leder till en elektrisk urladdning och bårhusets kroppar vaknar till liv. Men i motsats till zombiekonventionen vill dessa odöda de levande inget ont: de vill bara komma hem.
Hunnen ett stycke in i Hanteringen av odöda tappar jag boken och tänker att det var väl meningen, att den var för mycket för mej. För mycket köttslighet, för mycket kroppsvätskor, till skillnad från den mer eteriska blodspillan i Låt den rätte komma in. Som tur är har denne flitige författare också skrivit en novellsamling, Pappersväggar. Den inledande novellen, Gräns, om en kvinnlig gränspolis i Kapellskär med en faiblesse för mumintroll, är en av de bästa skildringar av utanförskap jag läst. Ajvide Lindqvists styrka är hans på samma gång allvarliga och lekfulla inställning till skräcklitteraturens konventioner. Ibland går han med, ibland går han mot och det leder till att man som läsare försätts i ett nervpirrande tillstånd av oförutsägbarhet.
Skräcksommaren kröns av Ajvide Lindqvists senaste roman Människohamn. Den utspelar sej i Roslagen och havet är huvudpersonen, samma hav som jag doppar mina tår i, inte allt för många sjömil bort. Som så ofta hos Ajvide Lindqvist handlar också Människohamn om trassliga familjeband, eller snarare, familjekärlek med komplikationer. Öppningen glimrar: kärnfamiljen – mor, far, sexårig dotter – ska göra en vinterutflykt till fyren. De ger sej iväg över isen, snön gnistrar, chokladen värmer. Uppe i fyren ser dottern, Maja, något ute på isen. I sin röda overall springer hon ut för att undersöka det. Där slutar spåren efter Maja. Två år senare återvänder fadern, Anders, till sitt skeva skärgårdshus. Han är en märkt man som går in för att supa ihjäl sej. Äktenskapet har kraschat, saknaden och självömkan är det enda han har kvar. Då börjar Maja kommunicera med honom (och det är här det blir kusligt för den som haft småbarn) i form av sånt som är viktigt i en sexårings värld: pärlplattor, bamsedockor, glassgubbar.
Människohamn är en stort anslagen roman, lite väl stor för sitt eget bästa kanske. Samtidigt som Ajvide Lindqvist fortsätter med och renodlar sina grundteman: mobbning, utanförskap, längtan, saknad utvidgar han tematiken till det ekologiska: förbundet mellan människa och natur.
Spelreglerna som inte får brytas. Och vad havet gör och havet tar när människan inte fyller de villkoren. De senaste dagarnas bilder av den ärtsoppsgula, övergödda Östersjön gör att den tanken varken är långsökt eller oangelägen. Men det är något i uppläggets bredd, episkheten, som skaver mot skräckelementen. Det uppstår en del trovärdighetsproblem när detaljerna tenderar att bli större än helheten. Det här är en roman med extra allt och att tillbehören är goda ska inte förnekas. Morfadern, utbrytarkung och trollkarl. Mormodern, spritsmugglerska och bärare av hemligheter. Skönhetsdrottningen som medvetet förfular sej själv genom att operera om bröstsilikonet till fettvalkar. Flakmoppepojkarna som Apokalypsens ryttare med huvudena sprängfyllda av Morrissey-citat (Ajvide Lindqvist visar vikten av att plugga låttexter, här utgör det exakta Smiths-citatet alldeles konkret skillnaden mellan liv och död).
Men mest, och bäst, är det här en roman om föräldra-, nej faderskärlek. Blind, distanslös kärlek som för att kunna leva och frodas förutsätter omtolkning av historien. För mej är det här det mest rysansvärda: att mitt i ett skede av sorg och saknad tvingas inse att den familjeidyll som är tillvarons grundpelare kanske aldrig har funnits. Inte för att det spelar nån roll. I den här Roslagsversionen av Orfeus och Eurydike är det känslan vi följer, och tro mej, i det här sammanhanget betvingar den det mesta.
Så tack John Ajvide Lindqvist för att du gnidit skräcklitteraturens fula, slitna, billiga lampa och fått den att lysa så klart.
Ulrika Bengts
