Jag hade ingen större förståelse för Tove Janssons barnböcker innan jag läste Muminpappan och havet för mina egna barn. Däremot diggade jag Jan Lööfs bilderböcker redan som liten. Hans sätt att teckna hus och maskiner var en outsinlig inspirationskälla, fast husen och maskinerna kändes lite ålderdomliga och nedslitna redan då, eller kanske just därför. I Tintin-serierna var allt omodernt polerat och fint, men i Lööfs böcker övertäcktes tingen av rost, slemhinnor och mögel, och där fanns alltid rum för överlappande skarvar och kringutrustningsbråte, vilket tilltalade min naiva och tämligen obildade fantasi. Det var som om Lööf bara genom sin stil komprimerade alla mina dåtida erfarenheter av kultur: skrotupplag, nedlagda fabriker, Kustskepparkonsortiets sönderfrätta skorvar, dunkande maskinrum med 100 000 hästkrafter, stinkande oljehamnar försedda med stora rattar, sovjetiska hightech-leksaker givna i gåva av kamratliga generalmajorer med mjäll på epåletterna och tjocka, skrovliga lager av billig metall på framtänderna – ja, alla ihopnitade eller sammansvetsade grejer som luktade smörjmedel och järn och som hade oxiderats av tidens tand samt designats och deformerats av mänskors händer.

Så när jag såg att Kartago Förlag gett ut volym ett av Jan Lööfs serier var det med en viss spänning jag tog mig an boken. Redan åsynen av den framkallade en massa bortglömda bilder, som blivit liggande under en tunn fernissa dit penslad av Michelangelo, El Greco och Botticelli. Och antagligen skulle jag ljuga om jag påstod att jag inte såg fram emot att för ett slag återvända till den tid som flytt och som aldrig kommer igen. Därtill hade mitt undermedvetna under årens lopp så klart förstorat upp allting och skapat ännu vidunderligare designs, riktiga ingenjörsmardrömmar med överlopps kretslopp och negativ verkningsgrad. Samtidigt var jag fortfarande lite fascinerad av det jag såg.

I förordet skriver Lööf att han spelat på alla sorters saxofoner utom subkontrabas-sax, som åtminstone på basis av illustrationen i boken ser ut att vara ett tvåvåningsinstrument. Saxofonen är ju en ytterst förfinad mekanisk konstruktion, en ljudmaskin med en massa ventiler och snillrikt krökta rör. Typiskt fransk, skulle man vilja säga (fast uppfinnaren Adolphe Sax var belgare). Och på nåt sätt skulle man vilja tillägga: de lööfska maskinernas moder. I synnerhet då han skriver: ”I själ och hjärta är jag nog en misslyckad jazzmusiker som försörjer sig på att göra barnböcker.” Och då tecknar man väl gärna saxofoner.

Men Lööfs serier handlar om hans serier och inte om hans barnböcker. Och som Lööf påpekar görs serier ofta under tidspress. Så om man dricker för mycket Slivovits i Kroatien så måste handlingen förläggas till öknen, där man klarar sig med att teckna en horisontlinje i bakgrunden. Det märks, men det stör inte nämnvärt. Också när man läser Dostojevskijs följetångsromaner tycker man sig ana liknande lösningar, som bryter mot rumtidens estetiska och ekonomiska lagar. Trädgårdar tenderar att bli vilda när man har bråttom. Och typiskt nog tenderar alla original att försvinna.

Min favorit är nog serien Ville, ursprungligen publicerad i tidningen Vi på 1980-talet. Ville är något av en losernörd med rektangulära brillor och författardrömmar som försörjs av sin dansande flickvän och som dras in i en världsomfattande konspiration från yttre rymden. Både Olof Palmes och kungens liv står i fara. Det visar sig dock att dummisarna finns på jorden och att rymdvarelsernas idéer går att förena med Palmes folkhemsvisioner. Av de äldre svartvita Felix-serierna gillar jag bäst Felix och det stora upproret, där Felix i sin töntiga hatt beger sig San Fernando med svenska banditer med guerilleroskägg för att göra revolution. Fast antagligen skulle jag gillat nån annan som liten. För tvärtemot hur det gick med mig och Muminböckerna, så har jag en känsla av att förstå mig mindre på Felix som vuxen än som barn. Det är för mycket action för gamla gubbar och för lite tungsinta grubblerier som inte leder nån vart.

Jan Lööf: Jan Lööfs serier – volym ett. Kartago förlag 2008.

Janco Karlsson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.