Dansken Peter Freuchen tillbringade under första hälften av 1900-talet ett halvsekel bland eskimåerna på Grönland. I Eskimåboken berättar han om den föräldralösa pojken Ungarpaluks hårda öde. Ingen tycktes ta hand om pojken. Han verkade visserligen ganska nöjd och lekte med de andra barnen, men han var så full av ohyra att ingen ville ha honom sovande hos sig, så han fick sova var han nu kunde hitta vindskydd. Mat fick han också försöka skaffa sig på egen hand, och när jägarna matade sina hundar kom han springande och kastade sig in bland de argsinta bestarna för att försöka nappa åt sig en köttbit.
Freuchen tyckte synd om Ungarpaluk och sade till jägarna att det var skamligt att de inte ville ta hand om en stackars föräldralös pojke, trots att de minsann skämde bort sina egna barn med godsaker. Jägarna lyssnade tålmodigt och svarade: ”Pita, du talar klokt, men ändå som det nyfödda barn du är här i landet”. De förklarade att man inte skulle tycka synd om en föräldralös pojke som hade det hårt, för svårigheterna var den bästa skolan för framtiden. Alla de största jägarna, Quisunguaq och de andra, hade vuxit upp utan föräldrar, och det var just hungern och kölden de fått utstå som hade gjort dem så tappra och sega. ”Då förstod jag”, skriver Freuchen, ”att eskimåerna hade sitt eget sätt att ta hand om föräldralösa, och det var kanske inte så omänskligt”.
Det är en sedelärande historia i dessa tider av kultur- och moralrelativism. Freuchens första reaktion på det han ser är begriplig, men visar sig vara ett missförstånd. Det är ett exempel på det man kunde kalla ett projektionsmisstag: man iakttar seder och bruk hos främmande folk som tycks bete sig på sätt som vi aldrig skulle acceptera, och så drar man slutsatsen att främlingarna är barbarer renons på moral. Och är man en sofistikerad, modern människa drar man istället den relativistiska slutsatsen att främlingarna måste ha ”en annan moral” än vi. Det som är fel för oss är rätt för dem, och sist och slutligen är väl ”rätt” bara ett namn på det som en viss kultur accepterar?
Vilken slutsats man än drar så gör man samma misstag. För poängen är ju att man har missuppfattat det man ser som oacceptabelt (”för oss”, tillägger relativisten). Man har projicerat sina egna fördomar på de andra. Freuchen trodde först att eskimåerna betedde sig ansvarslöst och grymt mot den föräldralösa pojken, att de inte alls brydde sig om honom. Men efter att ha talat närmare med dem insåg han att det inte alls var så, tvärtom betraktade de Ungarpaluk med respekt och tillgivenhet. Hans liv var visserligen hårt och han fick nog frysa, men han var snarare en utvald än en utfrusen.
Moralrelativister menar sig slå ett slag för tolerans och öppenhet när de förkunnar att olika folk har olika moraluppfattningar, men i själva verket kortsluter de diskussionen. Istället för att se närmare efter om inte ett skenbart obegripligt beteende kan ha sina alldeles begripliga motiv, nöjer de sig med den första, närsynta tolkningen, och slår fast att här finns något vi inte kan förstå (och som vi just därför inte heller får kritisera).
Nu är det förstås inte så att allt som verkar moraliskt förkastligt i främmande kulturer vid närmare påseende visar sig vara helt i sin ordning. Det finns mycket som är moraliskt ruttet i vår egen kultur, och varför skulle det vara annorlunda på andra ställen? Men det relativistiska talet om ”olika moraler” hindrar oss både från att kritisera sånt som med fog kan kritiseras i andra kulturer och från att känna igen oss i dem, eller rent av lära oss något av dem. För kulturer är olika, och vi kan lära av varandra också i moralisk mening. Det kan vi just precis för att vi i grunden inte har ”olika moral”. Om vi har något att lära oss av eskimåerna, så är det ju för att vi kan jämföra vissa drag i deras liv och vårt, och märka att det på vissa punkter står bättre till hos dem. Inte bättre ”enligt vår moral” eller deras, utan bara: bättre.
Vår moral är inte bara ”vår”, den är inte något slags officiell ideologi som framställer allt vi gör som perfekt. Tvärtom: det är just vår moral som gör att vi kan se problem i hur vi själva lever. Relativismen vill däremot reducera moralen till just en officiell ideologi. Det värsta med relativismen är inte att den gör det omöjligt för oss att kritisera andra, utan att den gör det omöjligt för oss att kritisera oss själva. För om ”rätt” inte betyder annat än ”så som man brukar göra hos oss”, så finns det ju ingen position utifrån vilken vi kan reflektera över hur vi lever, peka på det som kanske är fel och meningslöst i vårt eget liv.
Vad kan vi då lära oss av historien om Ungarpaluk? Ja, till exempel finns det uppenbart i vår kultur drag av överängslighet (särskilt när det gäller våra barn), bekvämlighetsfixering (särskilt när det gäller oss själva) och en instinktiv känsla av att vi inte ska behöva acceptera umbäranden (vilket kan göra oss helt oresonliga i våra krav på andra och kallsinniga inför det lidande vi tillfogar dem för att vi inte ska behöva lida). Allt det här gör att vi har svårt att alls förstå eskimåernas inställning till Ungarpaluk, en inställning som var osentimental utan att vara brutal, och som pojken själv delade. Här har vi något att lära av dem.
Poängen är förstås inte att vi borde sätta ut våra barn att frysa i snön. Moraliska lärdomar handlar överhuvudtaget sällan om att gå ut och göra precis det samma som någon annan. Snarare handlar det om att bli uppmärksam på sina attityder, på det som kanske är snävt och småsint och destruktivt i dem. Sånt kan man i bästa fall få syn på i konfrontationen med andra, som har sina problem på andra håll än man själv.
Joel Backström
