Aalto är ett rätt vanligt efternamn i Finland, ordet betyder ”våg” eller ”bölja”. Sedan i vintras har en universitetspolitisk debatt böljat fram och tillbaka, kring två frågor som landets blågröna regering ställt upp i sitt program: en allmän juridisk-ekonomisk reform av universitetens förhållande till staten och grundande av ett nytt universitet som nyss fått namnet Aalto-universitetet, efter den välkände arkitekten Alvar Aalto, kan man gissa.
Detta nya, näringslivsorienterade universitet kallades först ”toppuniversitet”, sedan ”innovationsuniversitet” och det skall köra igång om ett år, sommaren 2009. Det är fråga om en fusion av Tekniska högskolan, Finska handelshögskolan och Konstindustriella högskolan; de sista motståndsfickorna verkar finnas inom filmutbildningen där.
Finlands universitetspolitik har varit mångahanda. Först fanns universitetet i Åbo, från Per Brahes tid, sedan från 1828 i Helsingfors med namnet Kejserliga Alexanders-Universitetet. Kring 1917–1920 styrde antagonismen mellan språk och kapital ännu landet och två nya privatuniversitet uppstod i Åbo, ett hypersvenskt och ett hyperfinskt. På Kekkonens tid styrde igen regionalpolitiken och centerpartiet.
Alla nya universitet under 1900-talet var mer eller mindre klonade efter Helsingfors universitet. En centraldirigering med undervisningsministeriet i centrum tog sedan över ”högskoleväsendet” från 1960-talet framåt. Där är vi ännu.
Men nu erbjuder regeringen en utväg: universiteten skall kapitaliseras. De får bli antingen fria offentligrättsliga samfund eller stiftelsebaserade, med ekonomisk autonomi som lockbete. Förslaget ligger just nu ute på en remissrunda och var också uppe i en interpellation i riksdagen i maj.
I sitt försvar för reformen bredde undervisningsminister Sarkomaa (saml, de finska moderaterna) på med stora ord, om välfärdssamhällets framtid och om universiteten som ”Finlands hjärta, som pumpar ut bildning, förstklassigt kunnande, livskraft och välfärd över hela landet”. – Gud vet, vilka av ministerns ”specialmedarbetare” som står bakom retoriken. – ”Vi vill ge finländska forskare möjligheter att få Nobelpris. Men universiteten har ett djupare syfte än att bara vara attraktiva och ännu bättre än tidigare: att vara bildningsuniversitet som slår vakt om nationens intellektuella och kulturella liv.” – ”Universiteten ges en möjlighet att verka fritt och lyssna på sin egen inre röst.” Och så vidare.
Det där med ”Finlands hjärta” härstammar redan från Universitetets fest med anledning av Alexander II:s kröning 1856, från sedermera biskopen Frans Ludvig Schaumans tal. Den inre rösten är väl ännu äldre.
Undervisningsministern försäkrar också att de ”kreativa bildningsuniversitetens” uppdrag kvarstår: att fostra studenterna att tjäna fosterlandet och mänskligheten. Uppdraget har i själva verket kvarstått sedan 1828: ”Kejserliga Alexanders-Universitetet är inrättat i ändamål att befordra Vetenskapernes och de fria Konsternes förkovran i Finland, samt att därjämte dana dess ungdom till skicklighet för Kejsarens och Fäderneslandets tjänst”. Kejsaren har bara ersatts med mänskligheten. Alltid något.
Universitetens nytta, för fosterlandet och dess ekonomi, är också den en gammal tvistefråga. På 1700-talet uppstod en universitetsföraktande falang, som såg professorerna som dyra, grälsjuka och fullständigt onyttiga latinsvamlare.
Universiteten skulle reformeras för att tjäna rikets ekonomi, lantbruk, bergsbruk och producera uppfinningar, så kallade innovationer. Så också i dag. Ingen vet riktigt vilka innovationer som förväntas av det nya Aalto-universitetet. Marimekkos bomullstyger och Nokias telefoner är ju redan uppfunna.
Alvar Aalto själv var ingen utpräglad akademiker – hejdlöst rolig och samtidigt rigoröst innovativ som arkitekt visserligen. Hans minne lever vackrast på Tekniska högskolans arkitektavdelning i Esbo, i ett universitetslandskap som han själv har skapat: rödtegel, marmor, trä, bronshandtag. Alvar Aaltos massproducerade blomvas från 1930-talet förenar förstås innovation, design och marknadsvärde. Det är kanske den som ligger bakom det nya universitetets mytisk-mystiska namn?
– Stormännen borde få ett evigt liv på sina egna områden och inte tas i bruk som reklam av vem som helst. Sibeliusakademin är en musikhögskola, Aalto-universitetet borde vara en arkitekturhögskola. Om man skall hålla sig till enklare innehållskoncept, så kunde det nya universitetet lika gärna heta Blue Wings University, efter Finnairs Aalto-, Marimekko- och elektronikfyllda gratisjournal. Det finns ju också en McDonaldsakademi för fördjupade studier.
Paradoxerna med universitetens historia och framtid är många. Trots alla trakasserier med ständiga förvaltnings- och examensreformer är det klart, att ingenting är så viktigt för ett universitet som att förbli oförändrat: studerande + lärare + undervisning + forskning. Framtiden bärs av dem. Utan tradition ingen innovation. Bara ett konservativt universitet ger underlag för nyskapande verksamhet, om friheten finns.
Vetenskaplig sprängkraft kan samlas på många olika sätt, men åtminstone inte genom att ge nya namn åt gamla institutioner. Pengar är bra, och den stora skräcken inom universitetsreformen gäller just den framtida basfinansieringen: skall universitet och studier i Finland privatiseras på amerikanskt sätt, med terminsavgifter och allt eller förbli en allemansrättighet som hittills? Svaren är inte helt entydiga från statligt håll, och förefaller bli beroende av regeringsprogram och politiska linjedragningar.
Ett arv från 1800-talet är att universitetsstudier – enligt skandinavisk uppfattning – skall vara gratis; studieskulden till samhället skulle avbetalas genom oändliga tjänsteår som präst eller ämbetsman, någonstans i obygderna. Denna grund finns inte längre, i stället ett mera diffust bildnings- och examensuppdrag som universiteten förvaltar. Och prestationskravet: ”människan bör vara doktor” sade man förr bara i bättre akademiska familjer. Nu blir vem som helst doktor, och prestationspoängen regnar välsignelse över institutionerna. Dessutom badar så många fonder i pengar att strö ut, för forskning och goda ändamål.
Varför är det i dag så tyst på alla universitetsinstitutioner? – Det är den kontoriserade vetenskapen: alla professorer, assistenter och otaliga doktorander sitter inlåsta på sina små rum, med sina små datorer och sin egen lilla finansiering. Knappt någon visar sig utomhus eller på biblioteken, för att umgås med verkliga böcker eller människor.
Rainer Knapas
