Konstnärer från fem länder förenas kring bild och text i Helsingfors.
Konstnärer från fem länder förenas kring bild och text i Helsingfors.
Konstnärer från Estland, Storbritannien, Sverige och Finland har samlats till en workshop på Kabelfabriken i Helsingfors för att diskutera olika former av gränsöverskridande konstnärliga verksamhetsformer, där konstnären fungerar som kurator, författare, redaktör och kritiker. Dessutom funderar man över olika roller och hierarkin dem emellan. Men främst har man samlats för att utforska sambandet mellan bild och text.
En bokstav är inte bara en symbol för ett ljud utan också en grafisk och visuell form som kan få ny betydelse inom konstens ram. Text kan integreras som en del av konsten. Man kan också ställa ord mot bild – låta bilden säga en sak och texten en annan.
Utgångspunkten för workshopen är Walter Benjamins standardverk på området, Konstverket i reproduktionsåldern. Benjamin diskuterar förhållandet mellan autenticitet och massproduktion, varför och för vem man gör konst. Gör man konst för den stora massan eller för en utvald elit? Både och, tror workshopens ledare, den isländska konstnären Karlotta Blöndal.
– Jag tror inte att man behöver välja det ena eller det andra, utan inse betydelsen av sitt val, dess för- och nackdelar.
Projektet genomförs på initiativ av HIAP, Helsinki International Artist-in-Residence Programme som ligger i Helsingfors, en våning under Ny Tids redaktion. Resultatet blir förhoppningsvis ett bokverk där varje konstnär bidrar med sitt sätt att förhålla sig till texten.
– Vi ska nu åka ut till en skjutbana och skjuta sönder sidorna i Benjamins verk med pistol. Det sönderskjutna resultatet kommer vi att fotografera och ta in i den publikation vi ska göra. Upplagan kommer att bli begränsad och bokverket som sådant ska ses som ett autentiskt konstverk, som kommer att distribueras till utvalda bibliotek och konstbokhandlar.
Isländsk
konsttidskrift
Under det senaste året har Blöndal arbetat vid The living art museum i Reykjavik och med att ge ut Sjonauki, Islands första och enda riktiga konsttidskrift. Alla texter i tidskriften finns både på isländska och engelska för att nå en internationell läsekrets samtidigt som den känns genuint isländsk.
– Konsten har genom historien haft en undanskymd plats på Island, till skillnad från litteraturen, som har så mycket längre historia och har varit så viktig för skapandet av den isländska identiteten. I allmänhet har människor varit för fattiga på Island, så det har inte funnits tillräckligt med köpare av konst. Dessutom har det inte funnits något bra sätt att förvara det som skapats. Först efter självständigheten från Danmark 1944 har man börjat tillmäta konsten större vikt.
– Just nu är isländsk konst väldigt livskraftig. Aktiviteten är stor och det finns många aktörer. Åtskilliga isländska konstnärer bor utomlands och genom deras arbete blir det större internationellt fokus på isländsk konst. Därför kändes det verkligen helt rätt att äntligen börja ge ut en konsttidskrift.
Tidskriften får inget stöd från den isländska staten, och därför är Blöndal orolig för framtiden. Att arbeta med kommersiella projekt, som den här tidskriften, tycker hon känns problematiskt eftersom det i viss mån begränsar det konstnärliga handlingsutrymmet. Men hon tycker att det också är problematiskt att i alltför stor utsträckning ta emot uppdrag och stipendier från det offentliga. Emellertid har hon själv fått möjlighet att arbeta med sin konst i olika delar av Europa tack vare ateljéstipendier i bland annat Makedonien, på Sveaborg och nu på Kabelfabriken i Helsingfors.
För tio år sedan lämnade Karlotta Blöndal Island för att börja studera vid Konsthögskolan i Malmö. Men det var av en ren slump hon blev konstnär.
– Jag läste naturvetenskapligt program på gymnasiet och kunde egentligen lika gärna ha blivit fysiker. Efter gymnasiet tänkte jag gå ett år på en förberedande konstutbildning på Island och sen läsa något helt annat vid universitetet.
Inte bara naturbarn
Den isländska artisten Björks internationella framgångar har lett till ett stort uppsving för den isländska musikindustrin, men Blöndal är kritisk mot den bild som målats upp av islänningarna som naiva naturbarn på grund av Björk. Motsvarigheten på konstens område är Olafur Eliasson, som enligt Blöndal älskas av politiker, men inte är lika omtyckt inom den isländska konstvärlden.
Kanske är det speciellt svårt att bli profet i sitt eget land på Island och framförallt i den isländska konstvärlden. I och med att Blöndal blev antagen till konsthögskolan i Malmö blev hon en del av den. Men hur tar man sig in där? Vem har rätt att kalla sig konstnär? Blöndal tycker att man bör ha genomgått en konstutbildning på högskolenivå för att få den rätten och jämför med andra yrkestitlar som läkare och lärare.
– Visst går det att komma in andra vägar men det är mycket svårare. Utbildningen fungerar som en kvalitetsstämpel och eftersom utbildning tillmäts så stor vikt inom konstvärlden innebär det att lärarna på olika konsthögskolor får ett betydande inflytande på konstens utveckling både vad gäller uttryckssätt och konstform. På Island prioriterar man poetisk konceptualism och fluxus.
Karlotta Blöndal gick sin konstutbildning i Malmö och hennes första intryck av staden var blandat.
– Det kändes som en rå industristad, men samtidigt som en stad öppen för intryck och kunskaper från andra länder. Det är ju en gränsstad och den kändes mer som en stad man passerar än stannar i.
Hon imponerades av Malmös vitala konstliv med Rooseum i spetsen som en social institution där nya idéer fick plats, där det alltid var mycket på gång och som fungerade som en mötesplats för konstnärer från hela Europa.
– Rooseum var en väldigt utmanande institution som ändrade konstlivet i Sverige. Rooseum och Malmö blev konstcentrum i norra Europa. Det är så oerhört synd att Malmös politiker lagt ner Rooseum – att man inte hade vett att förstå det fantastiska värde som museet gav Malmö.
Frånsett nerläggningen av Rooseum tycker Blöndal att Malmö har förändrats till det bättre under de år hon bott där. Bron och högskolan har fungerat som energiinjektioner som fått kulturlivet i staden att bli rikare och mer varierat.
Även om hon trivdes bra i Malmö kände hon för ett år sedan att hon bott där tillräckligt länge och beslöt sig för att flytta hem till Island igen. Hon längtade hem till den särpräglade isländska naturen, vännerna och familjen.
För andra gången tillbringar nu Blöndal en längre period i Finland och hon känner sig vid det här laget ganska hemma här.
– Jag tycker att det känns som om Finland och Island har mycket gemensamt – kampen för överlevnad, kargheten, tystnaden och erfarenheten av att under största delen av historien ha styrts utifrån.
I framtiden hoppas Blöndal få fortsätta att styra över sitt eget liv och verka som oberoende konstnär och som redaktör för den isländska konsttidskriften Sjonauki.
Kristoffer Lieng
