Det syns direkt att pjäsen Ekotrippen är precis vad den är; ett miljöprojekt för skolan. Budskapet är väldigt klart och handlingen är förenklad nog för att en skolelev från åldern 12 uppåt enkelt skall kunna ta upp den utan att uppmärksamhet dras ifrån sagda klara budskap, som framförs med stundvis rätt bra och underhållande humor.

Handlingen är tämligen enkel. Alla världens djur – bland annat en orolig isbjörn (Max Bremer), en högljutt stadsboaktig skrattmås (Åsa Nybo) och två hämdlystna japanska tonfiskar (Max Bremer och Nina Kaipanen) – samlas på en öde ö i den finska skärgården för att diskutera miljöns framtid. Det hela urartar i en misslyckad kidnappning och kompliceras ytterligare då extremistiska element inom djurriket börjar vifta med biologiska vapen för att en gång för alla göra slut på människornas övergrepp.

Ett problem som pjäsen dras med är att väldigt lite av innehållet känns nytt. För fem år sedan skulle en pjäs med talande djur som samlas till en konferens för att stoppa klimatförändringen ännu ha känts någorlunda ny, nu verkar det mesta som försiggår på scen ganska bekant. Av andra som sett pjäsen har jag också hört klagomål angående pjäsens kaotiska slut och bristen på definitiva svar och lösningar. I min upplevelse av pjäsen känns detta dock som något mer positivt än negativt.

Nu, cirka två år efter att Al Gore med sin film En obekväm sanning rullade igång den jättelika klimatboomen, har väl de flesta hört talas om växthusgaser, oljekatastrofer, ozonlager och smältande polarisar. Optimismen är dagens melodi, och så länge alla dina nyköpta kläder tillverkas av kreativt återanvända bildäck så har du i princip redan räddat din del av isbjörnarnas isflak.

I denna värld av moderiktig optimism kan det kännas lite underligt med en pjäs som inte ger några definitiva svar. I stället får du plötsligt veta att din bil faktiskt släpper ut avgaser trots att du bor i Nordsjö och har en katalysator. Dialogen där skådespelarna ilsket och uppgivet käbblar om meningen med pjäsen slår ner som en blixt av verklighet mitt bland lekfullheten och humorn som dominerar huvudintrigen.

För den som är van vid naturprogram i vilkas sluttexter en vänlig kvinnoröst förklarar att man donerat så pass mycket pengar åt den och den organisationen, känns en sådan krass verklighetskänsla fräsch. Tyvärr hinner känslan blekna onödigt mycket under pjäsens gång, dränkt i virveln av musik, humor och något forcerade sidointriger.

Sångnumren är däremot överraskande proffsigt genomförda, precis som scendekorationerna och den konsumtionskritiska utställning som visas upp tillsammans med pjäsen. På det hela taget är Ekotrippen en med kompetens och skådespelarglädje spelad pjäs som förmår väcka nyttiga och tankeväckande miljödiskussioner i klassrummen, vilket antagligen också var syftet.

Teater Venus, Teater Mars, Universum: Ekotrippen. Regi: Joakim Groth. I rollerna: Max Bremer, Nina Kaipainen, Åsa Nybo. Webbsida: www.ekotrippen.org.

Otto Ekman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.