När jag läser Sanna Tahvanainens nya diktsamling Muskedunder minns jag Marshall Bermans Allt som är fast förflyktigas, som utkom på svenska 1987 och handlar om modernism och modernitet. Berman ser moderniteten som något som både utnyttjar och plågar oss och sätter igång vår fantasi i vår strävan att försöka förstå den.
Det är kanske just det som hänt Tahvanainen, fast hon främst ser det negativa i moderniteten, hon kritiserar den och närmast idealiserar tidigare tider och enklare tillvaron. En slutsats man lätt kan dra är att det var bättre förr, vilket jag inte kan hålla med om. Däremot kan jag gå med på att vi ganska snart blir tvungna att tillägna oss en enklare livsstil.
En klar röd tråd i dikterna är alltings förgänglighet och förfall. Palats, statyer och människokroppar, allt vittrar sönder och förgås.
Den här gången skriver Tahvanainen berättande dikt, ställvis prosaiskt och mindre fokuserat på det egna jaget än i sina tidigare dikter. Men också här rör det sig kring ett jag, ett du, ett barn, kring kärlek och vardagsliv, särskilt i den mittersta sviten, ”Den ryska tsarens initialer”.
Allt börjar ändå i London med Kristallpalatset, som trädgårdsmästaren Joseph Paxton byggde i Hyde Park inför världsutställningen 1851. Palatset framstår som en bild för både den moderna människans drömmar och materiella strävanden. En olycklig kvinna från Nuuk, ett kvinnohjärta, sjunger ändå sönder det, palatset, som vid sidan av de mest moderna uppfinningar innehåller ett växande träd och samers kranier.
I dikterna förekommer ofta just hjärtan, i ett skrin, i skogen, i ett barn, i kvinnan, fågelskelett och fågelögon, ben, kyrkspiror som sticker hål på himlen, sarkofager och en ballong i ett träd, överhuvudtaget mjukt och hårt, innanverk och utanverk. ”De som är för mjuka dör, säger barnet så som modern sagt.”
I det sista avsnittet ”Marmormänniskor” tjänar sarkofager som sovplats, badkar och kompost. Jaget och familjen bor i ett palats eller hus med oräkneliga rum, med en stor trädgård befolkad av statyer i marmor. Här befinner sig jaget mestadels i Rom, där Francesco Totti spelar fotboll på Stadio Olimpico, han faller och kysser sin vigselring, ”det är så vackert”.
”Jag tänker på döden varje gång/ jag ser Totti spela/ det är känslan av marmor och skådespel/ en skulptur som vaknar till liv/ och det att han aldrig rör vid bollen”. Med de raderna, som tangerar det förflutna och nuet, död och liv, avslutar Tahvanainen Muskedunder. Det är hjärtat som är muskedundret, det omoderna och klumpiga geväret, ”ett vidunder som slår någonstans där under.”
”För att leva ska vi bära de skador vi vållar varandra, inte minst ovetande”, citerar poeten sin danska kollega Pia Tafdrup. Vi är också det vi förlorat, heter det i en av dikterna. Det blir övertydligt ibland, de många hjärtana för många och tonen emellanåt överspänd.
Ändå och efter flera genomläsningar imponeras jag av Muskedunder, av Tahvanainens förmåga att skickligt binda samman sitt förgänglighetstema genom de olika sviterna, förmågan att växla mellan högstämt och banalt och att engagera sin läsare. Det sistnämnda är det numera alltför få diktsamlingar som gör, de tenderar att vara för metapoetiska och/eller vackra på bekostnad av innehåll.
Sanna Tahvanainen: Muskedunder. Shildts 2008.
Mary-Ann Bäcksbacka
