Ylva Maria Thompson skriver i Q-KAR om kukarnas roll i världen. Och hon anser det ha mindre betydelse om kuken sitter på en man eller en kvinna.

– Den är till för alla oavsett sexuell läggning och kön, säger feministkonstnären Ylva Maria Thompson om sin första bok Q-KAR, som lanserades under årets Euro Pride i augusti i Stockholm.

Hon menar sig inte skriva direkt om kukarna, men om deras roll i världen. Om qken i politiken och om qken i konsten. Från att i över tio år ha avgjutit kvinnliga former, bland annat muttavgjutningar och rumpor, fokuserar hon nu på mannen, i korta

humoristiska anekdotartade berättelser. Och utan att komma ifrån ämnet en enda gång.

Är det helt enkelt bara män du skriver om, Ylva?

– Det är många män som berättat för mig hur dom tänker, känner. Vad dom vill, fantiserar och drömmer om. Män har ett stort behov av att få sin kuk bekräftad. Så boken är ett slags rättviseperspektiv från min sida. Men jag tänker inte gjuta kukar.

Pung eller harnesk

Thompson menar att kuken i sig inte är begränsande. Även om få kroppsdelar är så laddade med symbolvärde, som våra könsorgan. Kön bär på föreställningar och fantasier. Men det har ändå mindre betydelse om kuken sitter på en pung eller på ett harnesk (sele för löskukar), om det är en man som har kuken eller en kvinna.

– De personliga texterna har varit svårast att skriva. Så jag låter folk byta kön. Och jag växlar gärna perspektiv också. Berättandet kan handla om ett föremål i stället, eller ha ett utifrånperspektiv, för det gör mig friare. Trots det kan minnet ställa sig i vägen i det nästan biografiska, om och när sanningen blir viktigare än det poetiska.

– Kuken kan vara så mycket. Den kan vara en löskuk, en fantasikuk, en symbolkuk. Och jag är inte främmande för något som är mänskligt, eftersom jag är också människa. Men med det hemska tampas jag inte i min bok, säger hon bestämt.

Men det är inte helt sant. Hon tampas visst, men utan att frestas att ge cementerade svar, bara livsnära beskrivningar ur överraskande vinklar. För i samlingen kukar, allt från kockens kuk till konstnärens kuk finns också pedofilens kuk och den i en sexsession utnyttjade mannens kuk – med psykologiska perspektiv som kommer glimtvis och överraskande både för den aningslösa och den misstänksamma läsaren. Som det här med att vi alla borde stå och slänga träskor i protest mot att män och deras ståndaktighet eller brist på stånd hånas och exploateras.

Slowfood i bokform

Att följa med in i boken är tämligen ofarligt, ett envist nöje för den som vill ta risken att inte bli uttråkad, men ändå vara tvungen att ansvara själv för sin egen trivsel. Författarstilen är sofistikerad på gränsen till utförlig, men snarare via en gammaldags berättartradition likt Sagoförtäljerskan från Österlandet, än en överhettad samtid.

Q-KAR är slowfood för sinnet, utan omedelbar behovstillfredsställelse. Enkelt men mångsidigt. Lite som att gå omkring och tugga vildlök en hel sommar och fortfarande ha smaken mellan tänderna när träden tappat alla löven.

Och det är fräckt, på gränsen till galenskap gentemot nyhetshungriga och sensationslystna bokslukare, att genomgående upprepa kuken som tema från första sidan till den sista. Är hon riktigt klok?

Ylva Maria förklarar att hon önskat göra Q-KAR till en samling “fönster” att titta in i och ut igenom. För att vara exakt är det fråga om 54 stycken fönster. Något man kan vila ögat på för en god konstnärlig upplevelse.

– Jag har ingen politisk agenda att försvara, men däremot mycket tankar om temat. Därför ville jag skriva. Och ibland blir det ju så att jag berättar om mig själv, men liksom skrivande personer överlag, kanske också via mig själv om något jag ser hos någon annan. Vi väver in våra egna erfarenheter i skrivandet, det är självklart. En berättelse kan vara enbart subjektiv, en annan helt objektiv.

Men vad som är vad, det vet inte läsaren. Boken är en slags sagovärld, mer än ett försanthållande. Och närmar man sig den som en diger samling levande berättelser, blir den mera sann än saga.

Q-KAR har utkommit på Hydra Förlag. Pärmbilden är tagen av fotografen Jan Dahlqvist. Se mer på www.hydraforlag.se och www.ylva-art.com.

Monika Pensar-Granroth

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.