Vänsterns kris är både bred och djup. Åtminstone om vänstern är det vi fick skåda på årets ESF i Malmö.
Malmö är till det yttre en trevlig stad. Den har liknande öppna, lågt byggda avenyer som Köpenhamn, falafeln är god och billig, det finns lagliga graffitiväggar och det åker runt immigranter i coola bilar och lyssnar på cool musik. Skön miljö att vistas i alltså. Men på själva socialforumet hade jag rätt så få förväntningar. Ändå infriades nästan inga.
Bristen på nya eller vettiga initiativ från vänsterkanten var påtaglig i Malmö. Fast jag för det mesta undvek det officiella socialforumet har jag förstått att där knappt fanns något att hämta. Vid sidan om det egentliga ESF fanns även ett autonomt forum på socialcentret Utkanten. Här samlades den så kallade radikala vänstern. På programmet fanns teman som arbetsplatskamp, kvinnokamp, husockupationer och antimilitarism. Tyvärr saknade de flesta av de här diskussionerna helt fokus. Vänsterns kamper expanderar inte utan de är låsta i en rundgång av reaktioner mot högerpolitik och repression.
Det mest lovande initiativet upptäckte jag i formen av en flyer från Köpenhamn. I slutet av november 2009 kommer tydligen FN:s femtonde klimatkonferens att äga rum. Konferensen kommer att vara det största klimatmötet någonsin. Ändå har tidigare möten inte lett till några verkliga resultat.
Om det blir något nytt Seattle inom några år så kommer det att vara i Köpenhamn i november 2009. Så som senaste tidens bankkriser och statliga interventioner visat ligger det neoliberala frihandelsprojektet på intensiven. Kampen mot den multilaterala frihandeln är därmed också död.
Det finns alltså en rörelse utan berättelse. Samtidigt finns det en berättelse utan någon rörelse: klimatförändringen (Turbulence 4). Ända sedan G8 i Heiligendamm 2007 har det funnits en bitter insikt bland vänstern att klimatinitiativet inte längre är vårt. Det var då Tysklands förbundskansler Angela Merkel trädde fram som den stora räddaren i klimatkampen.
Klimatförändringen måste sättas i ett antikapitalistiskt sammanhang. Hållbar utveckling räcker inte. Tvärtom vill vi inte ha någon utveckling så länge det handlar om kapitalistisk ackumulation. Det finns en fundamental konflikt mellan kapitalism och alla verkligen hållbara lösningar i klimatfrågan. Därför kommer Köpenhamn att vara så viktigt.
Två andra vinnare under ESF var tidningarna som delades ut. Den första – From Thoughts to Action – var ett initiativ av de svenska radikala medieprojekten Brand, Direkt aktion, Embryo, Motkraft, Yelah. Den andra – Turbulence – är en blaska som getts ut med bas i Storbritannien sedan Heiligendamm – det mest intressanta antikapitalistiska forumet i Europa just nu vågar jag påstå.
Fokus i bägge tidningarna ligger på antikapitalistisk praxis och analys. Enstaka kamper, ljuspunkter i mörkret, kombineras med mer omfattande analyser av läget.
Så arrangerades det ju också demonstrationer under ESF. Före de två stora upptågen ägde ett par lyckade och inspirerande demonstrationer och blockader rum. Den länge förberedda och hypade radikala gatufesten på fredag kväll förblev tomma slagord och lama konfrontationer med polisen. Vilket kanske var att vänta om man läst demonstrationsuppropet. Lördagens stora ESF-marsch var ju läckert stor men budskapet var desto luddigare – en annan värld och ett annat Europa.
Det blev det inte i Malmö. Men kanske i Köpenhamn.
Köpenhamn 2009: klimax2009.org. Turbulence: turbulence.org.uk
From Thoughts to Action: esf2008action.net
Mikael Brunila
