Idag finns det ett stort behov av att uppdatera synen på arbetet, så att det bättre motsvarar de mångfacetterade former som arbetet har i dagens informations- och kommunikationssamhälle. Problemet i ett nötskal är att modellen för arbetet är industrin och formen en fast anställning på heltid. Det är en schablon som alla tänkbara former av arbete skall passa in på. Passar de inte in leder det ofta till att arbetet i praktiken kan bli osynligt och den som utför arbetet kan försättas i Kafka-liknande situationer.
Ett annat problem är hur vi mäter arbetets värde. Bruttonationalprodukten är den konventionella måttstocken. Det är en förenklad ekvation, som inte säger någonting om hur meningsfullt arbetet och produkterna är. Här ett praktfall: Det är synbarligen ekonomiskt lönsamt att ge ut två uppsättningar telefonböcker i Helsingforsregionen. Situationen är dels komisk då allt fler söker den information telefonböckerna innehåller på nätet. Direkt skadlig är situationen då man beaktar vilket slöseri med naturresurser telefonböckerna är, speciellt eftersom många förpassas direkt till pappersinsamlingen.
Det här är frågor som inte kan lösas med enkla numerära ekvationer. Ett sorgligt exempel på en sådan ekvation är statens produktivitetsprogram enligt vilket 14 000 arbetsplatser skall bort. Det innebär en personalminskning på i genomsnitt 2 procent per år och därigenom väntar man sig en motsvarande produktivitetsökning. Enligt vilka kriterier kan man fråga sig. Inom social- och hälsovårdssektorn har man lyft fram det problematiska med sådana mätningar.
Produktivitetsprogrammets personaldimension rimmar illa med den allmänna målsättningen att skapa fler och bättre arbetstillfällen. Försitter inte regeringen här en chans att erbjuda arbetstillfällen åt alla de högutbildade människor som sedan 1990-talets depression inte har hittat en plats i arbetslivet? Är det kostnadseffektivt att inte satsa på denna generation X och utnyttja deras sakkunskap, då en brist på mänskliga arbetsinsatser är en av dagens hotbilder? Det samma gäller många yrkeskunniga invandrare.
Med EU:s grönbok En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar vill man inleda en offentlig debatt om hur arbetsrätten kan utvecklas så att den stöder Lissabonmålen för hållbar tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen, arbetsproduktivitet och social sammanhållning. Den diskussionen måste börja med en diskussion om arbetets karaktär, dess sysselsättande effekter och dess betydelse för oss människor, dess sammanhållande funktion, med andra ord.
Utfört arbete
borde synliggöras
Synliggörandet av det arbete som utförs utanför ett anställningsförhållande är en annan viktig utmaning som skulle stöda målsättningarna både i EU:s grönbok och för produktivitetsprogrammet. Oerhört viktigt arbete, som avlastar framför allt social- och hälsovården, utförs i hemmen och civilsamhället. En stor del av detta arbete utförs gratis eller för ersättningar som ur ett arbetslivsperspektiv innebär dumpning.
Jag skall här dock belysa arbete som, per definition, involverar kreativitet och nyskapande, då det knappast finns något framåtblickande dokument som inte skulle efterlysa just detta. För två yrkesgrupper är kreativitet och nyskapande ett grundläggande kvalitetskriterium; konstnärer och forskare. Deras arbete blir en intellektuell utmaning, då konst och forskning är osynligt ifall det inte utförs i ett arbetsförhållande, med stöd av stipendier, eller är ekonomiskt självbärande. Inget av dessa är någon självklarhet idag.
Såhär sammanfattas effektmålen för konst och kulturpolitik i regeringens tväradministrativa politiska program och områden av år 2005:
– I välfärdssamhället bildar konsten, kulturindustrin och kulturarvet en allt starkare del av samhällets utvecklande innovationsgrund.
”– Kulturen, skaparkraften och en kreativ ekonomi stärker individernas, sammanslutningarnas och nationens förmåga att utnyttja sina resurser. Exportmöjligheterna och konkurrenskraften förbättras inom det kulturella verksamhetsfältet.
– Det finns ett rikligt utbud på mångsidiga och barnsäkra kulturinnehåll både som digitala inspelningar och i datanät.”
Av de effektmål som programmet utstakar är det endast exportmöjligheter och konkurrenskraft som kan mätas med den traditionella måttstocken – bruttonationalprodukten. För de andra målens del är det fråga om andra värden, kulturella och sociala. Här har vi en uppenbar brist på redskap för att mäta sådana värden och skapa förutsättningar för sådant arbete. Mångsidiga och barnsäkra kulturinnehåll kan här ses som en direkt motpol till kommersialismen.
Snabb tillväxt
inom kultur
I en EU-studie om den kulturella ekonomin, The Economy of Culture in Europe (2006), noteras att den kulturella och kreativa sektorns betydelse länge har ignorerats. Det är ett relativt outforskat område, och som bäst utarbetas redskap för att mäta aktiviteternas socioekonomiska effekter. Att det inte är speciellt lätt visar följande citat av Albert Einstein i rapporten: ”Allt som har betydelse kan inte mätas, och allt som kan mätas har inte betydelse”.
Konst och kultur är idag en av de snabbast växande sektorerna inom ekonomin. EU-studien visar att den kulturella och kreativa sektorn inom EU år 2003 omsatte mer än 654 miljarder. Denna sektors bidrag till bruttonationalprodukten var år 2003 2,6 procent. Tillväxten inom den kulturella och kreativa sektorn var 12,3 procent högre än den ekonomiska tillväxten i genomsnitt under perioden 1999–2003.
Det här har givetvis inte fötts ur intet. I Finland ökade antalet konstnärer med 127 procent under perioden 1970–1995. Det i sig är ett uttryck för förändringar inom arbetslivet. Detta accentueras ytterligare ifall man granskar tillväxten inom olika konstnärskategorier. Kategorin övriga arbetstagare inom konst och underhållning hade vuxit med 349 procent.
Då en stor del av konstnärerna och kulturarbetarna inte passar in i arbetsrättens snäva premisser, kan det leda till följande scenario: En konstnär (eller forskare) blir tvungen att ty sig till någon form av sociala bidrag. Då blir hon eller han tvungen att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Hon eller han får kanske ett jobb i produktionen av den dubbla uppsättningen av telefonböcker. Därmed har denna person förvägrats rätten att utöva sitt yrke och samhället har gått miste om den kreativa och innovativa insats som denna person hade kunnat bidra med.
De flesta forskare, konstnärer och kulturarbetare är beroende av projektfinansiering för att utföra sitt arbete. Den representerar en mängd utmaningar. Arbetslagstiftningen och därmed förknippade socialförmåner har ännu inte uppdaterats för att beakta projektarbetets specifika former. Här uppstår många rättsliga problem, som lyckligtvis har nått över nyhetströskeln under senare tider. Små förbättringar är förhoppningsvis nu att vänta.
Ett problem som däremot inte har lyfts fram tillräckligt är kostnadseffektiviteten i projektekonomin. Hur stor andel av de resurser som är avsedda för konstnärlig verksamhet eller forskning går åt till att administrera projektansökningar och övervaka verksamheten för dem som fått finansiering. Det är definitivt inte kostnadseffektivt. Dessutom aktualiserar projektekonomin viktiga frågor om verksamhetens autonomi. Här borde EU vara den första att se sej själv i spegeln. Man efterlyser arbetsproduktivitet. Den rapportering som är förknippad med EU-finansierade projekt är allt annat är produktiv.
Med kommun- och servicestrukturreformen, samt de program som berörts tidigare, skulle vi nu ha ett ypperligt tillfälle att göra saker och ting på nya, för människorna kostnadseffektiva sätt.
Vivan Storlund
