Jag har läst din artikel, Joel Backström, utan att förstå vart du egentligen vill komma. Jag har läst den om igen med samma nedslående resultat. Jag har till och med börjat läsa din avhandling för att se om jag där skulle hitta några ledtrådar, men förgäves.
Du polemiserar mot vad du kallar moralrelativisterna, som du definierar med en skarp avgränsning i en lätt nedlåtande formulering. Jag vet inte om jag faller in under din definition, jag brukar kalla mig värdenihilist, inte för att bekänna mig till en viss värdefilosofisk skola, utan för att jag inte tror att värden har någon självständig existens i en platonsk mening. Värden förutsätter värderande subjekt, de skapas och upprätthålls av varelser med förmågan att värdera, det vill säga med förmågan att uppfatta vissa subjektiva tillstånd som eftersträvansvärda och bättre i någon mening, och andra tillstånd som sämre och värda att undvika. Med erfarenhet kan dessa upplevelser generaliseras till att omfatta inte bara den inre världen utan även tillståndet i omvärlden, delvis beroende på vilka subjektiva tillstånd växelverkan med omgivningen väcker. Vi människor lever med mänskliga värden, skapade av människor, individuellt men också gemensamt tack vare vår förmåga att förmedla våra värderingar och våra tolkningar av omvärlden till varann på det att vi skall kunna leva i en någorlunda gemensam ”verklighet”.
Vi har, förutom förmågan att värdera, även en förmåga att föreställa oss att världen kunde vara annorlunda. Därmed kan vi komma fram till regler och beteenden som i bästa fall gör världen litet bättre att leva i för oss människor. Dessutom kan vi frigöra oss från en nära till hands liggande tendens att uppfatta oss själva som solipsistiska undantag i en fenomenvärld av ting, och i stället se våra medmänniskor som självständiga subjekt med samma självklara rätt till den här världen som den vi ger oss själva.
På detta abstrakta plan kan jag se att vi människor har en gemensam moral, eller rättare sagt en gemensam förmåga att skapa en moral som passar för våra specifika levnadsbetingelser.
Men när du säger att vi av exemplet Ungarpaluk kan ”märka att det på vissa punkter står bättre till hos dem. Inte bättre ’enligt vår moral’ eller deras utan bara: bättre” så hänger jag inte med. Min tolkning blir att du med ”bara: bättre” egentligen ger uttryck åt din egen subjektiva värdering som du på detta sätt försöker göra allmängiltig och objektivt ”sann”.
Jag skulle själv formulera det så att ”deras moraluppfattning på vissa punkter är bättre anpassad till deras livsbetingelser än vad våra moraluppfattningar skulle vara”, och då med ”bättre anpassad” avse att den befordrar överlevnaden för deras samhälle och levnadssätt men också – kanske – för enskilda individer där. Därmed medger jag att det egna livet och det egna samhällets överlevnad är ett värde, ett självändamål, som tycks delas av de flesta människor på jorden oberoende av kultur. Dock finns det exempel på att mänskliga samhällen gått under för att människorna själva förstört sina egna livsbetingelser.
Den andra punkten där jag inte är överens med dig är när du säger att vi behöver en fast punkt utanför oss för att kunna kritisera oss själva och vår egen moral. Jag vill i stället hävda att det bara är utgående från min egen moral och mina egna värderingar som jag dels kan kritisera mig själv, och dels helhjärtat kan engagera mig för de värden som jag omfattar som viktiga. Om man kunde tala om sant och falskt i något slags absolut mening när det handlar om värden och moral, då kan jag inte längre veta om mina värderingar är sanna eller inte. Mitt samvete kanske pekar helt fel. Då får jag nöja mig med att anpassa mig till vad som gäller i min omgivning. Även samtalet blir då meningslöst. Vi är ju inte alla vetenskapsmän som på heltid sysslar med att formulera sanningar.
Rabbe Kurtén
