Hälsningar från en värld där optimismen befinner sig i respirator. Krisnyheter flödar förbi, dag ut och dag in. Finanskrisen, klimatkrisen … Att förhålla sig optimistiskt blir allt svårare. Men hoppet är ett krav för att vi ska kunna tro på något bättre framöver. Utan tron på att det finns bättre utvägar är det bara cynismen och handlingsförlamningen som sprider sig. Var ska vi alltså börja leta efter hoppet?
Många miljöaktivister har fått nog av ekonomisk tillväxt. De är lite skadeglada över att ekonomin nu ser ut att tvärbromsa – det verkar fungera bättre än kampanjerna som vill förändra konsumtionsvanorna med hjälp av positiva budskap. Till exempel säljer stora bilar inte längre. Kanske det sjunkande oljepriset gör att ingen kortsiktigt vill satsa sina pengar på ett nytt kärnkraftverk. Energisparandet ökar – vårt samhälle tar sig självt i kragen och blir snålt och kostnadsmedvetet. Många jättelika infrastrukturprojekt skjuts antagligen upp. Men kan vi faktiskt sätta vårt hopp till något negativt, som till den kapitalistiska ekonomins misslyckande?
Statistiker och nationalekonomer har tvistat om ifall de miljömedvetna borde vara glada eller bekymrade när ekonomin stannar upp. Naturligtvis är en recession ett stort socialt bekymmer. Då ekonomin inte går ihop är många utsatta på olika håll i världen tvungna att livnära sig av sin omgivning i större, och ofta delvis ohållbar, omfattning. Man vill utnyttja naturskyddsområden för produktion i tider av ekonomiska svårigheter. Och förhandlingarna för att nå ett nytt klimatavtal kommer garanterat att vara tunga när alla statsöverhuvud känner press på att inte göra kostsamma eftergifter. Var blev nu den där optimismen av?
Susan George, en långa linjens aktivist, tycker att den sociala krisen, den ekologiska krisen och den finansiella krisen är sammanbundna. Svaret är enligt henne också gemensamt: i en depression fås ekonomin igång igen med enorma offentliga satsningar i stil med det som kallades New Deal i USA på 1930-talet. Hon vill ha höjda reallöner (de har inte höjts i USA på 20 år). Men istället för att bara öka arbetstillfällen vill George att investeringarna förvandlar hela den kapitalistiska världens ekonomi i en ekologiskt hållbar riktning. Den brittiske ekonomen Nicholas Stern har använt liknande argument. Kanske kan kriserna också öka medborgarnas initiativrikedom och handlingskraft, samt väcka en ny solidaritet. Så länge hoppet finns är varje kris en möjlighet.
Otto Bruun
