Det är allt annat än ovanligt att den aristoteliska dramaturgin dikteras som ideal också för spelfilmen: enligt en viss spänningskurva ska ett litet antal relationer ansträngas och omformas. Med Gomorra visar Matteo Garrone hur begränsad denna filmuppfattning är. Huvudkaraktären i Gomorra är inte en människa utan ett samhälle. Genom ett knippe människoöden på skilda trappsteg på maktpyramiden, presenteras vi för Camorrans Neapel.

En tonårspojke söker det manliga samfundets erkännande och ställer sig i maffians tjänst. Mannen som sköter pengautdelningen får listor med allt färre namn och ser de svagaste gå medellösa. Två unga män vägrar ställa sig under någon annans kommando, stjäl vapen och droger, och hamnar i onåd.  En lovande ung jurist blir ett av de högsta hönsens högra vinge, och följer med affärer där hela städers problemavfall grävs ner i den napolitanska jorden.

Gomorra-Neapel är ett totalitärt samhälle. Med droger och osäkrade pistoler hålls människan orörlig. Under hot fås hon att handla mot sitt samvete. Var och en måste ställa sig för eller emot Camorran – ingen medelväg erbjuds. Och ställer man sig emot får man själv och ens anhöriga ta följderna.

Gomorra för den neorealistiska traditionen vidare. Inspelingsmiljöerna är autentiska och oförskönade – det är högst förbryllande att filmen låtit sig slutföras utan inblandning från oönskat håll. Karaktärerna är sammansmultna med sitt smutsiga landskap av sopor, bordeller och myrstackar till bostadskomplex. Det skulle förvåna mig ifall skådespelarna – nästan uteslutande amatörer – hade en bakgrund av avgörande annat slag än filmens gestalter.

Den litterära förlagan för Gomorra är talande nog ingen roman, utan Roberto Savianos journalistiska undersökning av den napolitanska världen; en bästsäljare som försatt författarens liv i ständig fara. Men ifall Garrone hade gjort en dokumentärfilm skulle många av de själsrörelser, de rädslor och kval som nås av fiktionaliseringen ha varit utom räckhåll.

Fri från all romantisering och stilisering är Gomorra en lyrisk film, kanske just för att den inte tycks sträva efter att vara vacker. Strålarna från de läckande vattenledningarna; en grävskopa lastad med lik; en massaker på solariet och den sockrigt skränande italienska schlagern.

Filmens slut erbjuder ett något tvivelaktigt hopp. Också för den som vägrar lyda kan det vara möjligt att överleva, förutsatt att han sväljer all sin stolthet, frånsäger sig alla sina drömmar och planer. Omöjligt är det inte, men osannolikt.

Gomorra, Italien 2008. Regi: Matteo Garrone. Visades på Kärlek&Anarki-festivalen i Helsingfors i september.

Viktor Granö

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.