Rabbe Kurtén skriver (NT 39/08) att han inte alls förstår vart jag vill komma med min kritik av moralrelativismen (NT 34/08). Låt mig försöka förklara mig, sent om sider, för frågorna det gäller är viktiga.
Eftersom Rabbe Kurtén ser ett slags dogmatisk absolutism i det jag säger, måste jag understryka att jag inte alls förnekar skillnader mellan samhällsmoralen, mellan förhärskande värderingar och rättviseuppfattningar, i olika samhällen. Tvärtom, relativister gör rätt i att framhäva dem. Men vad de inte vill se är att vi kan kritisera både vår egen och andras samhällsmoral, eftersom vår moral innefattar också något utöver samhällsmoralen.
Det här är förstås ingen nyhet: hur ofta hör man inte folk klaga på girighet, slit-och-släng materialism, brist på samhörighet generationer emellan, blindhet för djur och deras lidande, sexism eller någon annan tendens de tycker genomsyrar vårt samhälle. Budskapet är att det var annat, och bättre, förr (eller borde bli det i framtiden). Det är uppenbart att sådan kritik ofta har drag av gnällighet, inskränkthet, idealisering av den gamla goda tiden, behov av att fördöma livsstilar som man inte känner till, ångest över förändring, allmän lust att moralisera o.s.v. Kort sagt handlar det ofta om missriktad moralisk kritik.
Men också den missriktade kritiken är väsentligen just en moralisk kritik av den förhärskande samhällsmoralen. Det här kan relativismen inte förklara, eftersom den sätter likhetstecken mellan moral och samhällsmoral, reducerar moralen till en ideologi som genom socialisering tutas i folk i en given kultur. Och kritiken mot den förhärskande samhällsmoralen kan ju uppenbarligen inte komma inifrån den själv.
Det här var den enkla poängen jag ville ha fram i min kolumn. Men den leder förstås till en fråga som inte alls är så enkel: Varifrån kommer då kritiken? Hur är det möjligt att en människa kan komma att fördöma sådant som alla i hennes omgivning värderar högt, uppfatta det de tar för naturligt som hemskt, som när en köttätares dotter fördömer köttätande?
Det här tycker jag inte Rabbe Kurténs utläggning om moralens natur alls hjälper oss att förstå. Han säger att moral i grunden handlar om subjektiva preferenser, och han tycks anse att olika gruppers moraluppfattningar på sin höjd kan kritiseras med avseende på hur väl ”anpassade” de är till deras ”livsbetingelser”, hur väl de ”befordrar överlevnaden för deras samhälle och levnadssätt”. Ja, vad kan man annat säga än att en köttätares moral är utmärkt anpassad till en köttätares levnadssätt? Om man inte har en köttätares moral blir det faktiskt rent outhärdligt att fortsätta vara köttätare: ett levnadssätt består bara så länge de som delar det i någon mening kan se det som berättigat.
Min poäng är inte att det är fel att äta kött. Jag tar inte ställning i den konkreta frågan nu, utan diskuterar hur vi ska förstå att centrala aspekter av en kultur alls kan komma att framstå som moraliskt problematiska för individer i kulturen (och å andra sidan att samma aspekter kan framstå som helt oproblematiska och ”naturliga” för andra).
Jag tror att sådana frågor handlar om spänningen mellan individ och kollektiv, eller snarare om dynamiken inom varje individ mellan kollektiva identifikationer och något jag skulle kalla samvete. Det är sånt vi behöver fundera på om vi vill förstå vad moral är. Men moralrelativismen eller det slags moralsubjektivism som Rabbe Kurtén förfäktar, som ju delas av väldigt många människor idag, tycker jag inte öppnar för någon sådan förståelse.
Joel Backström
