Uppfattar dem som djupt stötande.
Läser ledaren igen.
Det okritiskt hurtiga konsumtionsidealet blinkar och blänker: ”att bygga ett brand handlar om att skapa långsiktiga, slagkraftiga, positiva associationer i huvudet på folk. Att plantera en illusion med klangbotten i verkligheten. Och det kostar, såväl tid och passion som pengar.”
Uppfattar den som djupt stötande.
Läser intervjun med design managern på nytt. Hon verkar vara en framåt typ med kraft och vilja att föra ut finländsk design i världen. Det är ju jättebra. Hon ser som sin uppgift att se till att designern får den ekonomiska ersättning hon/han är värd. Ännu bättre.
En sådan som hon skulle väl alla vi trälar i konstens tassemarker behöva. Ett proffsigt, välavlönat filter mellan konstnär och chef/producent, som ser till att avtalsuppgörelserna landar inom lagens råmärken och att relationerna, de rent mänskliga, kan fortgå med solsken i blick.
Och att detta att nå ut, finna en publik är ett problem, det kan inte förnekas, när det finns så mycket av allt möjligt att det mesta drunknar i massan och den som har råd med de största annonserna vinner.
Uppfattar det oaktat intervjun som djupt stötande, särskilt som begreppet branding megalomaniskt utvidgas till att omfatta vad som helst.
Det är något som blir fundamentalt fel när varumärke och konst ska ingå symbios. Felet ligger i både för- och slutled: ”varu” och ”märke”. Ta till exempel en bok. Den är ett föremål som vi kan hålla i handen. Men den fysiska produkten är en chimär. Boken är inte boken. Boken är innehållet. Och det kan, och ska, få betyda olika saker för olika människor.
Felet med branding är att det påtvingar oss en uppfattning/läsart innan vi får möjlighet att själva upptäcka innehållet.
Branding uppmanar till en konservativ livshållning: man vet vad man har och man vet vad man får.
Det är kränkande, både för konstskapare och konstmottagare.
På så sätt kan inget nytt födas, vi är alla fast i våra fållor, dömda till en evig reproduktion av kopior på kopior.
Konstens uppgift måste väl ändå vara att åstadkomma något nytt: spränga, förflytta, förskjuta, omvandla. Sila saker, tugga om, skapa en ny blandning.
Ge oss en möjlighet att upptäcka saker som vi inte visste fanns.
Den här förskjutningen sker både inom ramen för verket och i mötet mellan sändare och mottagare, eller skapare och medskapare.
En konstupplevelse blir till när mottagarens erfarenheter, temperament och fantasi bildar klangbotten, ger resonans.
Länge tänkte jag att en av fördelarna med konst- och kulturutövning på finlandssvenska är att den tilltänkta publiken är så fåtalig.
Eftersom möjligheten till kommersiell framgång är begränsad kan man ju redan från början skippa den aspekten och i stället göra det man tycker är viktigt och roligt. Tänkte jag. Trodde jag. Numera är jag inte lika säker. Jag känner en centrifugalkraft närma sej, den är ute efter att suga in oss i en mainstream-mittfåra, där allt påminner om nånting annat, späda ut oss till ett ljummet brackvatten, varken sött eller salt.
En av de bästa finlandssvenska romaner jag läst har inte publicerats. Förlaget tyckte inte att den stämde med författarens profil, ”brand”.
Kommen dithän för en lycklig slump den svenske filmaren, scenografen, fotografen, designern, trombonisten m.m. Carl Johan de Geers självbiografi Jakten mot nollpunkten i mina händer. Här kan vi tala om en lekande människa! När det gäller sin textilkonst, och dess överdåd i färg och form, citerar de Geer den danske konsthistorikern R. Broby-Johansen: god smak (i betydelsen måttfullhet) är en kulturellt betingad förvrängning av det mänskliga sinnet och gör mitt liv lite ljusare.
Jakten mot nollpunkten är solkig och sorglig, livsbejakande och rolig, självupptagen och generös. Den bjuder på insikter som: ”Har ni tänkt på hur det är när medelålders män samtalar med varandra över några öl – de som skriver tv-serier om sådant tror att dessa samtal handlar om sport eller uttrycker en sexistisk kvinnosyn. I stället pågår en ständig tävling om vem som har den värsta mamman. Eller är detta sexism i dess renaste form? Inte i mitt fall! Jag anser att jag spelar i en högre division än de andra. Det säger jag inte högt. Jag skäms inom mig för denna tendens till skrytsamhet på alla områden”.
Mest av allt handlar Carl Johan de Geers självbiografi om konstnärligt skapande: idéerna, hugskotten, de ekonomiska begränsningarna, teman, det undermedvetna, dröm och fantasi. Hans stil är omisskännlig, det personliga avtrycket pregnant, utan desto vidare branding.
Och det blir ännu bättre: på Ateneum i Helsingfors visas en finfin utställning med japanska 1800-tals träsnitt. Mästaren heter Hokusai och han är bland mycket annat mangans fader. Hokusai levde från senare delen av 1700-talet till mitten av 1800-talet. Han bytte namn 30 gånger, bostad 90 gånger. Han levde till 90 och året innan han dog sa han, att om han fick leva ännu fem år så kunde han bli en bra konstnär. Sina mest kända verk gjorde han sen han fyllt 70.
Hokusai är underbar, skarp i linjerna, med perfekta kompositioner och oväntade färgskalor. Ibland är hans träsnitt som snapshots: det händer så mycket saker i dem. Till exempel den med det snötäckta Fuji i bakgrunden, två drakar i mitten som svävar mot skyn och tre personer på taket i förgrunden. Vad håller de på med? Kastar nummer två faktiskt en höna på nummer tre?
Ytterst upplivad beger jag mej ut i novemberstormen. De träsnitt som jag gillar mest har jag scannat av. Där sitter de som en smäck, på näthinnan, i all evighet. Sen tänker jag att konsumtion egentligen bara handlar om att äta och skita. Och då undrar jag varför alla dessa livsstilsmagasinproducenter är så ängsliga i sina uppmaningar, så försiktiga när det gäller lyxkonsumtion.
Så för er, mina vänner, ett litet tips: den indonesiska sibetkatten äter med förtjusning kaffeplantans bär. När den bajsar ut bönorna samlas de ihop av lokalbefolkningen. Detta ger ett kaffe som är ”fylligt, aromatiskt och samtidigt milt, fyllt av intressanta smaker som inte finns hos vanligt kaffe”. Priset ligger på sådär en tusenlapp per kilo. Men det är det säkert värt.
Ulrika Bengts
