Varje vecka sätter sig cirka femhundra israeliska kvinnor i bilen och åker till Västbanken, där de flesta israeler aldrig skulle sätta sin fot av ”säkerhetsskäl”. Kvinnorna tillhör den israeliska människorättsorganisationen Machsom Watch.


Enligt UN OCHA, FN:s kontor för samordning av humanitära frågor, finns det över 600 vägspärrar och andra väghinder på Västbanken. Sedan den andra intifadan år 2000, har israeliska myndigheter gradvis inskränkt rörelsefriheten för de palestinska invånarna. Hindren består bland annat av bemannade vägspärrar, jordberg som blockerar vägar, diverse andra sorters avspärrningar och så förstås muren.

De fysiska hindren är en del av det system som Israel hävdar att behövs för att skydda israeliska invånare, tillsammans med administrativa hinder i form av olika slags tillstånd. De flesta väghindren ligger dock inte på gränsen in till Israel. Majoriteten av hindren ligger långt inne på Västbanken, ofta i närheten av israeliska bosättningar. Bosättningarna är olagliga enligt internationell rätt.

Machsom Watch är en israelisk organisation som arbetar för att Israels ockupation av Västbanken och Gaza ska upphöra. Machsom betyder barriär eller hinder på hebreiska, och organisationen arbetar med att övervaka och rapportera om situationen vid vägspärrarna (checkpoints) och informera allmänheten om vad som sker.
Organisationen är välkänd i Israel, och fick när den bildades mycket uppmärksamhet. Kvinnorna i Machsom Watch är i de flesta fall äldre, välutbildade kvinnor, och de åker i genomsnitt ut en gång per vecka.

Det amputerade benet

Hanna Barag är en av dessa kvinnor. Hon är 73 år gammal och något av en veteran, eftersom hon har observerat checkpoints med Machsom Watch i sju år. Av egen erfarenhet har Barag massvis med obehagliga historier från vägspärrarna.

– Historien om benet har jag berättat många gånger, säger hon och börjar berätta om benet som amputerats och skulle fraktas från sjukhuset för att begravas i ”ägarens” hemby. Trots intyg från sjukhuset och patientens ID fick det amputerade benet inte passera vägspärren, utan fick vänta en hel dag i värmen för översyn av olika befäl och läkare.

Andra historier är inte lika uppseendeväckande, som till exempel minutiös och tidskrävande genomsökning av en ambulans trots att patienten låg döende i hjärtinfarkt, eller en affärsman som fått sin last av flera ton matvaror förstörd efter timmar i kö.

De flesta historier handlar bara om långa köer för att kunna ta sig till jobbet, sjukhuset, ja allt som ingår i det vardagliga livet. Eller om hur folk blir godtyckligt frihetsberövade i timtal, eller inte släpps igenom vägspärren för att de hamnat på svarta listan utan att ens veta varför. Och allra mest om det godtyckliga i vem som kontrolleras och vem inte, som gör det så svårt att tro på att orsaken till vägspärrarna skulle vara säkerhet.

Barag understryker att det största problemet inte längre är det som händer vid vägspärrarna, utan alla de som inte ens är där, för att de inte har rätt slags tillstånd för att kunna passera spärrarna. Det största problemet är det system, eller snarare icke-system, av tillstånd som krävs för att en palestinier ska kunna resa mellan olika städer. Det är en ogenomtränglig byråkrati som hindrar palestinier från att få tillstånd att röra sig fritt.

Det som kvinnorna i Machsom Watch gör är kontroversiellt i Israel.
– För den genomsnittlige israelen är det svårt att förlika sig med vad som görs i deras namn, istället skjuter de bort det och undviker att prata om det, säger Barag.
Hon berättar att de flesta kvinnorna i Machsom Watch har fått betala ett högt pris för sitt arbete, att de förlorat många vänner och till och med familjemedlemmar.
För Barag själv var det en lång process att komma till den ståndpunkt hon har nu. Född i Israel gjorde hon som ung militärtjänst, liksom alla andra israeliska medborgare. Hon hade dessutom en mycket hög position inom militärhierarkin. Vid den tidpunkten skulle hon aldrig ha drömt om att inte göra militärtjänst. När hon gifte sig medföljde en konservativ bekantskapskrets där Israels agerande inte fick kritiseras. Det skulle ta många, många år och en personlig kris som utlösande faktor, innan hon till slut vågade säga högt det som hon tyckt och känt ända sedan ockupationen startade 1967.
Första gången hon åkte till en vägspärr var i början av 2000-talet, mitt under den pågående intifadan. Det var vägspärren Qalandia, på gränsen mellan Jerusalem och Ramallah på Västbanken. Trots att vägspärren, som nu blivit en enorm terminal, bara ligger några kilometer från Jerusalem har de flesta israeliska Jerusalembor aldrig varit där. Det Barag såg de första gångerna hon besökte vägspärrar chockade henne och kom att förändra hennes liv.

Kallar sig sionist

Från sin första tid under intifadan berättar Barag om fruktansvärda övergrepp från israeliska soldater, som tack vare vittnesmål från Machsom Watch dragits inför rätta och straffats.

– Det värsta jag sett var en israelisk soldat som urinerade i en palestiniers mun, säger Barag.

Soldaten fälldes senare i domstol, mycket tack vare hennes vittnesmål.

Fördelen med Machsom Watch är att de flesta kvinnorna genom sin bakgrund har goda kontakter i det israeliska samhället och inom militären. Samtidigt berättar hon om risken att de genom sitt arbete bara gör ockupationen mera dräglig, och på så sätt understödjer den.

Barag kallar sig själv för sionist. För henne innebär det rätten till en judisk stat inom de gränser som fanns 1967, före ockupationen av Västbanken och Gaza. Ett av Machsom Watchs viktigaste budskap är att ockupationen är skadlig både för israeler och palestinier. De arbetar för att ockupationen ska upphöra, inte bara för att palestinierna ska garanteras sina mänskliga rättigheter, utan också för att den skadar Israel och inte skapar säkerhet, utan tvärtom hat och frustration bland palestinierna.

När jag frågar Barag om vad som får henne att fortsätta, säger hon att det handlar om ansvar, om att kunna se sig själv i spegeln. Israel är ett demokratiskt land där hon röstar, och det som sker på Västbanken sker också i hennes namn.

– Jag är skyldig mitt land detta, säger hon. Jag var där 1967 och sa inget då.

Paula Löf

Lämna en kommentar