Vilsna ungdomar kan bli drastiska i sina försök att bli sedda. Annika Luthers nya roman handlar om hur villkoren för dagens unga män och pojkar ser ut.


Annika Luther utforskar i sin nya roman Brev till världens ände vänskapens förutsättningar och vedermödor, svårigheterna att bli vuxen och ta ansvar för sig själv och för andra, men också vikten av att kunna förlåta. Vi får stifta bekantskap med kompisarna Viktor och Jeppe som precis slutat grundskolan. Framför dem ligger Helsingfors, sommaren och livet. Först ska bara sommarjobbet på Zoologiska museet avklaras. Viktor ska arbeta som dinosaurieförsäljare och flyttkarl i samband med saneringen av museet, Jeppe som skalbaggssorterare och assistent i ett projekt att rädda en skog från skövling.

Men något händer med pojkarnas relation under veckorna på museet. I synnerhet Viktors perspektiv rubbas i kånkandet av konserverade djur och spritfyllda burkar med odefinierbart innehåll. Han mognar, ja stelnar till en ung man, både fysiskt (genom att minska i vikt) och psykiskt (genom att inte längre vara så ängslig och feg).

Berättarrösten är Viktors, den mobbade och den känsligare av de båda kompisarna. Han identifierar sig med den stolta isbjörnen som i den globala uppvärmningens tidevarv balanserar på ett upplöst isflak. Vi möter även goth-servitrisen Maira, som fungerar som katalysator för de båda pojkarnas i deras sökande efter identitet och vuxenblivande. I bokens upptakt räddar de henne undan en våldsam pojkvän. Vänskap mellan de tre uppstår, något som inte är helt okomplicerat eftersom åtminstone Viktor konkurrerar om hennes uppmärksamhet. Att stå i skuggan av Jeppe är något som står Viktor upp i halsen. Mindervärdighetskomplex och avundsjuka börjar successivt sippra fram. Till slut bestämmer han sig för att spela sin bäste vän ett spratt. Har man en gång börjat rulla en sten i Zoologiska museet är det mycket svårt att stoppa den, något Viktor och (den ovetande) Jeppe får erfara.

Berättelsen är förankrad i det finlandssvenska Helsingfors med hjälp av finlandssvenska och finska uttryck som skjuts in i texten. Berättelsen får därmed ett språkpolitiskt budskap, något som tyvärr inte hanteras särskilt väl. Exempelvis finner jag det förbryllande att Viktor ibland inte verkar förstå finska, trots att han är uppvuxen i centrala Helsingfors, och störande att den finskspråkiga chefens svenska uttal skildras på gränsen till förlöjligande.

Brev till världens ände är en övertygande utvecklingsroman om längtan, svartsjuka, svek, saknad och att man ibland också måste få vara liten – trots att man har isbjörnar i bröstet. Luther skriver inte läsaren på näsan utan öppnar upp för denne att dra sina egna slutsatser, t.ex. att Viktor klär sig i helsvart på årets varmaste dag associerar åtminstone jag till en helt annan finländsk pojke som var vilse på riktigt. Brev till världens ände är väl värd att läsas, inte minst för Luthers utforskande av pojkars vänskap och vad det innebär för en pojke att bli man, för man föds inte till det.


Annika Luther: Brev till världens ände. Söderströms, 2008. Boken har nominerats till årets Finlandia Junior-pris

Ylva Larsdotter

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.