Några säger att tiden går. Jag föredrar att tänka att tiden kommer. Att det oavbrutet kommer ny tid till oss. En ständigt inströmmande, omärkt tid, som kan användas på nya, överraskande sätt. Som kommer lika till alla, ingen får mer, ingen får mindre. En naturresurs som inte kan förstöras, tas bort av nån, tömmas ut, förorenas. Källan från vilken den hela tiden rinner till kan inte heller förgöras.

Många säger att tid inte alls fördelas demokratiskt mellan alla levande varelser. Att man kan köpa eller stjäla någons tid. Man kan nog betala folk för var de fysiskt uppehåller sig under en utmätt tid och man kan stänga in någon så att den inte kan röra sig fritt, men jag undrar om man kan ta den nya anländande tiden ifrån någon?
Utom eventuellt om man dödar personen. Fast jag är inte heller så säker på att tiden tar slut när man dör, fast det sägs att man går ur tiden. Man går ut ur materien, men kanske samtidigt in i tidens oändlighet. Jag tycker det låter himmelskt skönt och jag kan bra acceptera det som något att hoppas på när jag dör. Eller jag kanske är i tidens oändlighet redan nu, som levande? Det känns ju ofta så.

Ibland känns det precis tvärtom när jag handskas dåligt med min tid. Tar på mig för många uppgifter, försöker göra dem snabbt, slarvar, snubblar och blir själsligen andfådd. Det är väl det man kallar att inte ha tid. Fast det är ju bara det att jag har ordnat mitt liv så att flera uppgifter, som alla tar en viss tid att utföra, borde påbörjas och bli slutförda ungefär samtidigt. Klantigt och oskönt, och lätt hänt om jag inte ser upp. Eller ser framåt. Eller hålls i nuet.

Jag kan välja att se på tiden som en fiende i antågande eller blänga efter den surt när den inte längre är här. Eller stoiskt uthärda den närvarande stunden, med sammanbitet hjärta. Ibland låtsas jag vara ett ansvarslöst offer för någon inbillad tidstjuv. Jag undrar just var den boven sitter. För om jag tar ansvar för vad jag verkligen vill göra med min tid, som t.ex. att göra ingenting, kramas, lyssna på radio, bara glo och allmänt slösa med tid, då har det visat sig att jag har tid till det!

Alternativet är att gno på, beta av vad jag åtagit mig, igen misslyckas med att säga nej, hoppas att någon tackar mig när jag ligger i graven efter infarkten, få allt mera spänningshuvudvärk och upptäcka tiden först när den gått. Det betyder att jag står bakvänd hela tiden och stirrar på bortgående tid. Som att sitta bakvänd i ett fordon i rörelse och se den tillryggalagda vägen. I stället för att i varje stund ta emot den väg som lägger sig under mig. Alltså att vara. Fast det är inte så lätt som det låter.

För att fortsätta fordonsmetaforen så kan jag också hitta mig bakom ratten tittande långt framåt längs vägen, planerande hur jag ska klara följande avtag och omkörning. Det är givetvis viktigt och bra ibland, men det fungerar inte om jag inte samtidigt hela tiden är just där jag är, just då när jag är där, fullständigt närvarande med händerna på ratten.

Närvaro heter det visst. Lätt att filosofera om, men det krävs stora doser självdisciplin och mod att hållas här när tilliten till källan och flödet vacklar. Jobbet är ju inte att tillverka mera tid åt sig utan att vara här och ta emot – ny tid, och möjligheterna som följer med. Fast vad vet jag. Att ny tid kommer är egentligen ett fullständigt mysterium!

Och att Ny Tid fortfarande kommer börjar likna ett mirakel!