Kristina Henkel, bosatt och aktiv i Sverige, har gett ut en bok om jämställdhetsarbete i förskolan. Hon är statsvetare med specialisering på genus, d.v.s. den del av människans könsrelaterade beteendemönster som utvecklas beroende av den samhällsform och den närmiljö man växer upp i. De egenskaper som förknippas med maskulint, respektive feminint, är alltså starkt beroende av var du bor och vilket historiskt skede den platsen befinner sig i. Boken utgår från omständigheterna i Sverige och är tänkt som ett hjälpmedel för arbetet inom förskolan.

Ojämställdhet kännetecknas som en begränsning av det handlingsutrymme som står till förfogande, att det är olika beroende på om man är pojke eller flicka. Också omgivningens förväntningar på ett könsrelaterat beteende medför begränsningar i möjligheten att själv kunna välja.

Trots att Sveriges och Finlands historia skiljer sig rätt så mycket, vågar jag påstå att problematiken kring jämställdhetsfrågor är rätt så lika. Precis som i Sverige utför kvinnorna den större delen av obetalt hushållsarbete, också här är endast en bråkdel av företagsledarna kvinnor, o.s.v.

Det känns alltså både viktigt och riktigt att arbeta enligt modeller som är måna om att skapa en mera jämställd tillvaro.

Boken är lättillgänglig, lättförståelig och klart aktuell.

För mig som arbetar på dagis blev läsningen nog ändå främst en reflektion över egna erfarenheter och åsikter som berör det här temat. Min egen utbildning till socialarbetare gick jag i Hamburg i slutet av 70-talet. Tidsandan var en helt annan, jämlikhetsdiskussionerna hörde till vardagen och ingick som en självklarhet i utbildningen. Faktum är att jag under min praktik delvis arbetade enligt liknande modeller som de Kristina Henkel framför i sin bok.

Enligt min åsikt och enligt de erfarenheter jag gjort i mitt arbete med barn finns dessa problem kvar, dessvärre tycker jag att de också blivit mer komplexa och fler.
Den otroligt utseendefixerade omvärlden, där vilka medel som helst är tillåtna för att duga, drabbar främst flickorna. Pojkarnas rollförebilder är tuffingar som struntar i sina medmänni­skor. Skrämmande är också det, att flickorna redan som små har en stor servicebenägenhet, och det att pojkarna har en självklar serviceförväntan. Det är inte en ovanlig syn att se små flickor sitta och kämpa med sina kläder, medan en mycket större pojke sitter med utsträckta armar och ben och väntar på att få hjälp.

Vi lever för tillfället i ett samhälle som uppvisar krassa ojämlikheter och vars värdegrunder har genomgått en förändring som gynnar just desamma. Jag kan gott påstå att jag under mitt liv inte upplevt en så tuff tidsera.

Nu är ju det här inget som Henkel behandlar i sin bok och hon är helt klart oskyldig till den frustration som boken utlöser hos mig.

Frustrationen beror nog främst på den vanmakt jag känner inför den här problematiken, kanske främst för att jag själv alltid trott på en möjlighet till en mera jämställd tillvaro, och nu med facit i hand konstaterar att så blev det ju inte alls. En brist som jag tycker att boken har är den att föräldrarna ges en väldigt liten roll i sammanhanget. Våra barn kommer ju till dagis som redan fullfjädrade prinsessor och spindelmän. En förändring i jämställdhetens tecken är närapå omöjlig om det inte finns samma tankebanor hemma och om samtliga “uppfostrare” inte är ens av närapå samma åsikt om vartåt det borde bära.

Och sist men inte minst dyker det ju upp frågor som berör den egna jämställdheten och hur den delen återspeglas i vårt arbete. Men det är sen en helt annan fråga.

(Skribenten är föreståndare på ett av Helsingfors daghem.)


Kristina Henkel: En jämställd förskola – teori och praktik.  Utgiven av Jämställt.se 2008, 90 s.

Ami Lindqvist

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.