Om flickor som växer

Det är farligt att börja med en bokhög. I en hög finns det risk för att böckerna börjar likna varandra för mycket, att vissa teman hakar sig fast vid böcker där man kanske annars inte skulle ha tänkt på att placera dem.Men om den aktuella högen består av finlandssvenska barn- och ungdomsböcker från 2008 är det kanske inte orimligt att ändå ta fasta på de trådar man tycker sig se. Liksom i Vem är rädd för… berättelser om vargen och De ännu inte valda (båda på Söderströms 2008), som jag skrev om tidigare i höst (NT 21.8.), framstår ensamhet, enskildhet och gemenskap åter som bärande teman, och en brottning med dem träder fram som den centrala substansen i alla böckerna. Det är inte utan att jag undrar om det är en tematik som snarast är fastklistrad på min hjärna, men med risk för det vill jag ändå ta upp den.

Fyra av böckerna är nya för i år, medan Irmelin Sandman Lilius’ bok är en välförtjänt nyupplaga från 1967. En är en klassisk bilderbok för barn, en en bilderbok för vuxna, två kapitelböcker för barn och den sista en ungdomsbok.

Visst handlar litteratur över huvud taget ofta om hur man ska, eller kan, ställa sig i förhållande till andra människor, och barnböcker är här knappast något undantag. Men det tycks mig att de här böckerna handlar om det på ett väldigt explicit sätt, med fokus på en process där självet utvecklas i förhållande till andra. Dels kan man bara konstatera att de gör det. Dels kan man också gå vidare och se vilka slags lösningar och perspektiv de erbjuder.

Ingen av de här böckerna är direkt didaktisk, men alla har något att säga om hur man skall leva. Eller åtminstone om hur man kan tänka för att livet skall bli bättre. De är problemorienterade, och problemet är hur man kan växa i ensamhet och i gemenskap.

Tre gånger ensam / tillsammans

I Tove Appelgrens och Salla Savolainens fjärde bilderbok om Vesta-Linnea är familjen ute på sommarstugan när det kör ihop sig mellan Vesta-Linnea och småsystrarna. Vesta-Linnea vill helst bara leka med Freja som är yngst, för Wendla som är mitt emellan vill bestämma för mycket. Mamma vill förstås att alla ska leka tillsammans, och det blir gräl och tjat. I vassruggen har Vesta-Linnea en egen sten dit hon går för att tänka sina svartaste tankar. ”Det är synd om mig, för jag är ett typiskt mellanbarn” tänker hon, och låter självömkan eskalera till en fantasi om hennes egen begravning med den likgiltiga familjen runt den lilla vita kistan. Småningom börjar ändå familjen locka med grillad kyckling och krocketspel. Men när Vesta-Linnea ger sig gör hon det på sina egna villkor. I den förlösande scenen leker hon begravning med syskonen. ”Det är mycket sorgligt, men på ett bra sätt, tänker Vesta-Linnea.” Till slut mjuknar också mamma, och tar med Vesta-Linnea på ett kvällsdopp, efter att de andra har gått och lagt sig.

Birgitta Bouchts Dygnet har 179 timmar handlar till det yttre om tid och tidsanvändning, och till det inre bland annat om vad tiden eller bristen på tid gör med oss och vår gemenskap med andra. Mamman har alltid bråttom, lillasyster Alma tuggar i sig en krita för att inte behöva gå till dagis och storasyster Vera vill undersöka vad tiden är. På en enda dag kan det hända hur mycket som helst. Alma lär känna granntanten Roos hos vilken tiden tycks stå stilla, tant Roos får märka att hennes tid inte ännu är ute, mamma får påminna sig om vad som är viktigt på riktigt och Vera hittar på ett nytt sätt att räkna tiden.

Emma Gloria och den röda längtansboken är den fristående fortsättningen på Henrika Anderssons Emma Gloria och de Levande Varslarna. Här har Emma precis börjat i åttan och plötsligt blir allting bara fel. Sandor flyttar till Paris för att spela cello, pappa har försvunnit ur bilden sedan han flyttade till London med sin nya fru, huvudvärken blir värre, mamma försvinner in i sitt jobb på förlaget och pianoläraren har börjat bli underligt närgången. Katten Salsa som pappa och hans fru lämnade efter sig är kanske den enda som verkligen förstår.

Med tanke på att den ena är en bilderbok och den andra en tonårsroman är särskilt likheten mellan Vesta-Linnea och Emma Gloria slående. Det är tydligt att många barnboksförfattare skriver för att de har något viktigt att säga: till barnen, men också till sig själva.

Eftersom Dygnet har 179 timmar lyfter in flera personers perspektiv uteblir den enskilda psykologiska fördjupningen, och fokus blir på hur gemenskapen omformas under dagen som går. Men det finns klara paralleller till de andra två böckerna: Veras anteckningsbok och Emmas Röda längtansbok, familjen som problem och familjen som lösning, barnets inneboende styrka, dialogen som öppnas mellan mamma / Vesta-Linnea och mamma / Vera i slutet. För Emma Gloria öppnas flera dialoger: med psykologen Maj-Britt, med Sandor, med kompisen Kata och också, om ännu orealiserat, med pappa; helt i enlighet med hennes ålder, då familjen inte längre är det självklara svaret på sökandet efter sammanhang.

Två kommentarer

Lägger man upp tematiken såhär kan man läsa Antonia Ringboms och Irmelin Sandman Lilius böcker, inte bara som variationer på temat gemenskap, utan som två sinsemellan väldigt olika kommentarer till hur detta kommer fram i de övriga böckerna.

Isola Singel av Antonia Ringbom ser ut som en barnbok, men är en seriebok för vuxna, med vuxen humor och vuxen problematik. Den handlar om en solitär dam i obestämd medelålder som tampas med sin självvalda ensamhet på en ö. Ensamheten bryts av ett kräk (ritat som en kråka) som landar på ön och som för Isola blir ett svekfullt mellanting mellan sambo och husdjur.

I jämförelse med barn/ungdomsböckerna, som alla slutar i varm gemenskap, finns det något paradoxalt klaustrofobiskt över Isola Singels historia. Slutsatsen är svår att bestrida: ”Hellre segla allena / Ensam och fri / än sitta och tråna / i melankoli”. Visst.

Men är det verkligen allt? Är det som värmde i kräkets närvaro verkligen övervunnet i och med den här insikten? Man undrar om inte Isola borde segla i land och beblanda sig med andra djur lite oftare. Särskilt i kontrast till barnböckerna – där gemenskapen är allt annat än klaustrofobisk och begränsande, utan snarare just det som öppnar livet – börjar man undra om inte den här (typiska) vuxenlösningen ändå är helt förvirrad.

Kanske är det just valet mellan ”ensam och fri” och ”tråna i melankoli” som är helt fel.Här erbjuder Irmelin Sandman Lilius Bonadea på en helt annorlunda lösning på samvarons problematik. Bonadea är en föräldralös flicka på ett barnhem i staden Tulavall (i Bonadea introduceras staden Tulavall som senare blir fond för flera av Sandman Lilius böcker.) Hon hatar att gå i likadana kläder som alla andra, att följa meningslösa regler och rätta sig efter den medelmåttiga barnhemsfröken. En dag får hon nog och går sin väg. På bageriets vind hittar hon en bostad åt sig, en svart höna blir hennes preliminära familj och hon försörjer sig genom att springa ärenden åt människorna i Tulavall. Hon har redan många vänner i staden, och flera blir de.På ett märkligt sätt går Isola Singel och Bonadea i dialog med varandra. Isola Singel blir berättelsen om en vuxen som har resignerat inför andra människors (mäns) svekfullhet och gett upp tanken på gemenskap. Är det här den fullvuxna verklighet som flickorna ännu inte har fått syn på? Bonadea i sin tur är bara en liten flicka, men hon bryter själv upp från den påtvingade gemenskapen på barnhemmet. Nog för att vara fri, men inte för att vara ensam, för det går att hitta nya gemenskaper som är bättre, vänligare och riktigare, framför allt för att de är frivilliga. Det är uppenbart att Bonadea har något som Isola Singel saknar, och som hon i allra högsta grad skulle behöva där hon sitter på sin ö; något som de flesta skulle behöva.

Nyckeln till Bonadea finns i den gamla sjömannen Joakims ord i det inledande kapitlet: ”Tryggheten du lilltippa, sade Joakim och valde och valde bland sina träbitar, den har man inne i huvudet eller så har man den inte alls.” Något slags tecken är kanske också hennes namn: Bona Dea är en romersk fruktbarhetsgudinna. Även om Bonadea bara är ett barn har hon en väldig förmåga att vara till hjälp och nytta och glädje. Det fruktbara i hennes hållning ligger just i att hennes självständighet och frihetslängtan inte skapar konflikter mellan henne och andra.

Bonadea blir ett entydigt ideal, men så är hon inte heller underkastad samma realism som de andra flickorna. Tulavall är en sagostad där en idé kan bli kropp och springa runt i gränderna i rutig bommullsklänning. Hon är bilden av en inre klarhet och trygghet som de flesta av oss bara stundvis har tillgång till. Det är just för att de har en smula Bonadea i sig som både Vesta-Linnea och Emma Gloria kravlar sig upp ur det svarta. Kanske finns det också lite av Bonadea i Bouchts Alma, när hon bestämmer sig för att tvätta tant Roos golv och målar en av hennes stolar gul. Bonadea är sinnebilden av positiv emancipation: hon frigör sig för att kunna återkomma till ett mänskligt sammanhang på bättre villkor. Hon är den som gör sammanhangen bättre. Bonadea är beviset på att den problemställning som Isola lever med bygger på ett missförstånd.

Men var är evigheten?

Men vad ska vi tänka om den här tematiken? Att barnlitteraturen tematiserar förhållandet mellan jaget och de andra, och hur man kan bära upp sig själv, kan man kanske inte se som annat än positivt. När det görs väl är det rimligt att läsa det som ett tecken på kvalitet, fördjupning. Det är tydligt att många barnboksförfattare skriver för att de har något viktigt att säga: till barnen, men också till sig själva. Men jag märker att utvecklingstematiken också väcker en viss ambivalens hos mig. Den är absolut, otvetydigt viktig. Men finns det en risk för att ett drag av bildningsroman äter upp andra egenskaper hos barn- och ungdomsboken? Känslan av evighet och gränslöshet, till exempel. Som en vän sade a propos Madicken: ”Hon visar hur fantastiskt det är att vara barn. Hur fantastiskt det är att vara på utfärd i den där hagen med sin familj och råka ut för det där äventyret med tjuren.”

Jag kan inte önska bort utvecklingstematiken från någon av böckerna i min hög, men jag kan önska att det också skrivs barnböcker där inget händer på det psykologiska planet: där hjältarna efter äventyrets slut är lika eviga som innan. Böcker som inte söker sina förebilder i romanen, utan lite varsomhelst där ett barns tanke kan vilja stanna en stund.

---

Bonadea, Irmelin Sandman Lilius, Schildts, (1967) 2008.