På frågan om det går att byta kön på endast huvudrollen i Shakespeares pjäser kan man fundera tills allting flyter. I Q-teatteris Macbeth, regisserad av Antti Hietala, gör Elina Knihtilä en inlevelsfull tolkning av Macbeth, men man frågar sig ändå vilken skillnad könsbytet gör: Vad det är för poäng? För det första är det bra att en kvinna får plats på scenen i en betydande Shakespeare-roll, men man sitter också hela föreställningen igenom och undrar över just könsbytets betydelse. Undringarna kan dels bero på ens egna fördomar om könsroller, dels verkligen vara relevanta för uppfattningen av föreställningen: Hur hade det t.ex. varit om Kungen (Jani Volanen) i stället hade varit en Drottning och det första mordet riktat mot henne? Det kan tänkas att en djupare generationskamp kunnat uppnås – nu är de illustrerande effekterna mer framträdande, med betoning på Macbeths känslighet men också då könsrollsöverskridande ondska: i mördandet.
Men könsfrågorna är spännande och lever vidare. Det som bidrar mycket till dynamiken i föreställningen är den karga och vasst kantiga scenografin av Annukka Pykäläinen. Publiken sitter på båda sidor om scenen som har två väggar genomborrade med järnpiggar. Man får en stark känsla av att scenen är Macbeths själ – all den skadegörelse Macbeth fått lida – särskilt när man märker att den välvda ”tronen” är starkt förknippad med ondskefullheten (just böjdheten). Spalter av ljus löper nerifrån och upp längs väggarna, skapande en känsla av händelsernas obönhörlighet. Både ljusplaneringen, av Sirje Ruohtula, och ljudplaneringen, av Timo Muurinen, är framträdande och lyckade självständiga element i föreställningen.
Den med snörd halskrage försedda Lady Macbeth spelas av Pirjo Lonka och tillsammans med Macbeth blir de nästan som två delar av samma person, som kämpar mellan samvetskval och handlingskraftig positionserövring. De är klädda i vitt, liksom kungen, medan alla övriga roller är klädda i grått eller gråsvart: Ett väl genomtänkt färgval av Ritta Röpelinen. Häxscenerna utgår från dans och fysiskt uttryck, vilket fungerar bra och har en överraskande inledning. De övriga rollerna faller däremot mera i skuggan och ibland tycks vissa skådespelare inte ens vara riktigt i roll på scenen. Ändå växer det fram en helt egen värld där, en värld där det är möjligt att agera så ondskefullt, på de villkor som finns – och det ter sig obehagligt meningsfullt. Pjäsen undersöker ondskans olika drivkrafter så att upplevelsen kan vara olika betonad för varje åskådare, beroende på aktuell livssituation och personlig erfarenhet.
Macbeth. Översättning: Matti Rossi. Regi: Antti Hietala. Scenografi: Annukka Pykäläinen. Kostymdesign: Riitta Röpelinen. Ljusdesign: Sirje Ruohtula. Musik och ljud: Timo Muurinen. Koreografi: Arja Tiili. Video: Annukka Pykäläinen, Ville Hyvönen. I rollerna: Elina Knihtilä, Pirjo Lonka, Jani Volanen, Eero Ritala, Elena Leeve, Jorma Tommila, Sara Melleri, Lotta Kaihua, Riku Nieminen, Jarkko Partanen. Premiär på Q-teatteri 23.10.2008
Monika Holmström
