Om De vackra kusinerna hade varit den första roman som Mikaela Sundström lämnat in till förlaget, så misstänker jag att man hade efterlyst både förklaringar och fler mystifierande drag. Lyckligtvis är det här inte hennes första roman, konstaterar Mary-Ann Bäcksbacka.


”Vem har sagt att man ska behöva se himlen från ett kontorsfönster?” Citatet är ur Mikaela Sundströms nya roman De vackra kusinerna och står på bokomslagets baksida. Vem har sagt att en romans alla delar måste hänga ihop på ett uppenbart och förtydligande vis? Frågan inställer sig hos mig efter några genomläsningar av romanen, som förvisso inte visar någon himmel, men ändå låter en ana den.

Dessa himlar kring oss städs (1999) hette förresten Mikaela Sundströms debutroman, som väckte berättigad uppmärksamhet bl.a. för sin säkra språkkänsla och placerade sig bland Finlandia-kandidaterna. Sedan dess har hon publicerat både barn- och vuxenböcker, samt skrivit teve- och teatermanus.

Om det här hade varit den första roman Mikaela Sundström lämnat in till förlaget, så misstänker jag att man där hade bett henne skriva om och skriva om, och att man på förläggares typiska vis paradoxalt nog hade efterlyst både förklaringar och fler mystifierande drag. Lyckligtvis är det här inte hennes första roman och det gick inte så.
De vackra kusinerna är på en gång en rätt prosaisk berättelse om Sanna, som på slutändan av sina juridikstudier får anställning på advokatbyrån Högman-Kivelä i Helsingfors, och poetiska, rent av nostalgiska tillbakablickar, där man inte är riktigt säker på vem som för ordet och vem som tilltalas med du. Helheten är ändå suggestiv nog för att man inte skall lämna boken ifrån sig.

Gnistrande språk

Sannas far Steve, som kallas cowboy, drömmer om de nordamerikanska skogiga landskapen i Montana, USA. Han spelar amatörteater i Östnyland, där också Anne-Maj Lindholm är aktiv och något av en stjärna i Selma Lagerlöfs pjäs Dunungen. Anne-Maj är vad man kan kalla en beskäftig mamma till den alkoholiserade Janette Johans, åtalad för dråp på sin make, fråntagen sina barn och häktad i Ekenäs. Det är Sannas första brottsfall.

Merparten av De vackra kusinerna handlar om hur Sanna och hennes arbetsgivare, den energiska Marica, utreder den här sorgliga historien om sprit, våld och omhändertagna barn.

Mellan varven, i korta poetiska avsnitt, får läsaren ta del av Steves drömmar, Viborgsnostalgi och i förbifarten en sommar med de vackra kusinerna, som på ett missvisande sätt fått ge hela romanen dess titel. Kusinerna är och förblir anonyma, de känns helt onödiga i helheten, men kan liksom de övriga tillbakablickarna och drömska avsnitten ses som kontraster till den prosaiska juridiska vardagen, till Sannas verklighet i nuet. De blir också en påminnelse om hur mycket av allt det som var vackert, tryggt och lovande har förändrats och rentav blivit till sin motsats.

Det är rätt många personer Mikaela Sundström fått att rymmas inom romanens pärmar, på knappa tvåhundra sidor. De flesta kommer läsaren inte in på livet, inte ens Sannas syster Lia, hästflickan, vars mamma tycker att hon passar bäst i ett stall. Författaren är för övrigt själv en vän av hästar. Hon är också jurist och har uppenbarligen dragit nytta av sina insikter i lag och rättsväsende. i romanen

Det gnistrar om språket, så som det gör i allt Mikaela Sundström har skrivit. Berättelsen flyter också i de mera prosaiska, ställvis ironiska delarna. Arbetet på advokatbyrån, där även en slagfärdig Tommi Varsi håller till ibland, beskrivs med humor.

De vackra kusinerna är ingen stor roman, de olika avsnitten hänger inte ihop på ett självklart sätt. Den för dråp åtalade Janette ses enbart utifrån, som ett för försvarsadvokaten besvärligt fall, som inte heller läsaren engageras i, trots att det döljer en hel del tragik. Ändå läser man boken med nöje och i ett sträck, försöker pussla ihop alla bitar, men ger upp: allt behöver inte gå att pussla ihop.


Mikaela Sundström: De vackra kusinerna. Söderströms, 2008.

Mary-Ann Bäcksbacka

Lämna en kommentar