Då jag läser Johanna Nilssons sjunde roman SOS från mänskligheten kan jag inte låta bli att jämföra den med debuten Hon går genom tavlan ut ur bilden från år 1996. Nilssons första roman var nämligen en ovanligt klarsynt, brutal och (själv)utlämnande skildring av en lågstadieflicka som blir offer för mobbning. Jag minns att boken berörde mig starkt, men år 1996 var jag också femton år gammal och bedömde böcker som känsloupplevelser snarare än en samling bokstäver ordnade i ett system på ett vitt papper. Här tangeras trots det en väsentlig sak, ifall Hon går genom tavlan ut ur bilden ska jämföras med SOS från mänskligheten: Där debuten år 1996 visade prov på återhållsamhet, naturlig känsla för vardagsdramatik och ett verkligt berörande flicköde, visar SOS från mänskligheten prov på överflödande hämningslöshet, påklistrade scenbyten i form av kapitel och en handfull människoöden som sist och slutligen inte ger mig som läsare speciellt mycket. Det ligger fem böcker mellan Hon går genom tavlan ut ur bilden och SOS från mänskligheten, och ändå uppger författaren själv, på sin personliga blogg, att det är just den där boken från år 1996 som de flesta minns henne för. Frågan är då; vad har hänt på vägen mellan de två böckerna? Författaren har troligen gått vidare, hittat nya samhälleliga problem att försöka belysa ur alla tänkbara vinklar, inte alltid utan drag av sensationalism. I SOS från mänskligheten varvas ensamma människors mikromiddagar (Findus soppa) med pedofiler som härbärgerar barnprostituerade på en lustjakt, kanske i ett försök till kontrast som dessvärre går fullständigt överstyr i bokens blodiga upplösning.

Hoppig ramberättelse och tunna karaktärer

Själva berättelsens uppläggning är tämligen enkel och följer ett beprövat mönster. En handfull människoöden skildras i ett kapitel för sig och handlingen avbryts på ett tillräckligt spännande ställe för att man ska orka ta sig vidare. Problemet är att det verkar påklistrat, och dessutom tenderar jag att glömma var varje karaktär befinner sig då våra vägar åter korsas något senare. Jag minns inte vilken kund den lyxprostituerade Benjamin, som låter tatuera kroppen full av blommor, bekymrade sig över vid kapitelbytet, eller hur långt Cornelia, som lider av bulimi, hade kommit i sina planer på att lämna sin värdelösa, internetberoende karl. Förutom dessa karaktärer befolkas boken av Mikael, den framgångsrike affärsmannen som inte kan sova, Erika, en karriärkvinna som älskar sin sambo men inte kan stå ut med hans barn, samt Katja; en rullstolsbunden tatuerare som drömmer om att bli gravid. Samtliga huvudpersoner har något gemensamt: Benjamin. Om de inte är kunder hos honom (man undrar ju nog hur Cornelia, en bingovärdinna har råd med att besöka en lyxprostituerad var och varannan dag) så tatuerar de honom, eller litar på hans hjälp för att undkomma blodtörstiga pedofiler på lustjakter. Dessutom befinner sig alla de olika karaktärerna i någon slags brytningspunkt i sina liv, vilket mobiliserar dem och får berättelsen att löpa framåt.

Karaktärerna är trots det problematiska bland annat för att de skildras alltför tunt och därför inte blir trovärdiga. De saknar psykologiskt djup och det ges knappt någon närmare förklaring till varför de är som de är. Den lyxprostituerade Benjamin är det enda undantaget, och då romanen framskrider framstår han allt mera som den starkaste huvudpersonen. I hans liv finns det ett trauma som hela hans existens kretsar kring, och han ser sig som en frälsare, inte som en hora.

Klichétyngt och svartvitt

Människor som är rullstolsbundna är goda och pedofiler är onda. Så ser världen ut i Johanna Nilssons verk. Ofta saknas nyanserna och gråskalorna däremellan. Mest problematiskt blir det då jag frågar mig vad den här boken egentligen vill beskriva eftersom den allra vanligaste vardagen varvas med extrema händelser som eutanasi och prostitution.

Titeln tyder ju på att det är något allmänmänskligt som ska skildras, ett nödrop för mänskligheten, men vilken mänsklighet då, kan man ju fråga sig? Visst finns det ett visst mått av ruttenhet i romanen, men författaren verkar inte bry sig om att det mesta av ruttenheten i verkliga livet pågår i vardagen och inte på en lustjakt ute till havs, förorsakad av några genomruttna, kriminella psykopater. Vardagen finns nog också här, i boken, så nära man kan komma med mikromat där till och med märket nämns och med medicinska diagnoser på nästan allt. Det enda som inte diagnostiseras är samhället.

Romanen reflekterar inte kring det här med ondska och godhet trots att det dras alldeles tydliga, svartvita skiljelinjer mellan dessa. Obekymrat blir pedofiler skjutna i könsorganen och får ögonen utstuckna av sina offer. Eftersom detta tydligen ändå är litteratur så har nämnda pedofil fortfarande, efter allt detta, sinnesnärvaro nog att sitta och analysera sig själv på ett psykologiskt sätt som egentligen är det djupaste som denna roman lyckas erbjuda. I denna morbida scen lyser dessutom författarens egna värderingar fram på ett mycket osnyggt sätt. Jag tror att jag som läsare redan har förstått att pedofilen och psykopaten i fråga är Ond utan att författaren indignerat behöver hugga mig med moralens pekpinne.

Det hela skildras dessutom på ett snabbflytande och tunt språk som verkar mycket modernt med ord som ”mikra” och ”typ”. Frågan är bara om ord som ”typ” passar in i en litterär beskrivning med högre ambitioner. Det verkar den här texten trots allt nämligen ha; högre ambitioner, och Johanna Nilsson verkar vara en ambitiös författare. Viktiga samhälleliga frågor som internationell människohandel tas upp, ett sjukt samhälle försöker träda fram. Varför verkar då den här boken vara skriven på ett så lättköpt eller lättsålt sätt? Ja, mycket har hänt sedan debutromanen, och jag är inte säker på om allt som har hänt är vidare bra.


Johanna Nilsson: SOS från mänskligheten. Wahlström & Widstrand, 2008

Johanna Holmström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.