Hej Fredrik. Jag hoppas att ni trivs med det nya bostadslånet. Jag mår bra, och har med intresse följt med den ekonomiska utvecklingen. Jag hoppas att du inte förlitade dig allt för mycket på mig när jag sade att ekonomin kanske börjar gå uppåt. Det var ju för ett år sedan, kanske ett och ett halvt? Och jag sade det litet pessimistiskt, sådär, för just då hoppades jag litet på en recession, hur konstigt det än låter. Främst för att det skulle uppfylla vissa teser som jag grubblat på.
Det är den enda gången jag kan minnas att jag skulle ha haft dramatiskt fel när jag gissat mig på ekonomi offentligt. Du kanske minns den första gången? Det var vårvintern 2001, när vi råkade se Jessie Jackson på teve, och han sade att de svarta i USA skulle ge sig in på börsen. Det var IT-boom och ny ekonomi för allt vad tyglarna höll, och jag sade att nu, nu skrapar de ur botten på tunnan. Nu är någon i desperat behov av pengar, och det kommer inte att hålla, var väl andemeningen i det jag sade.

En krasch i USA är något som en av mina idoler, ekonomen Christian Marazzi, snackat en del om i flera års tid. Han påstod till och med, för några år sedan, att det är något som det är möjligt för oss européer att påverka. Du vet, kapitalströmmar, investeringar av överflöd och sånt, och att en aktiv europeisk fackföreningsrörelse som kräver sin andel av kakan kunde kapa tillräckligt åt sig för att ge systemet magkrämpor. Credit crunch heter det väl.

Det är ju ett sätt att placera oss, som européer och som fackföreningskämpar, i centrum av det som händer, eller kommer att hända, göra oss medskyldiga eller direkt skyldiga.
Den tredje gången som jag kan komma ihåg att jag skulle ha förutspått ekonomi offentligt var väl förra hösten, tror jag. Då sade jag åt en kompis som frågade mig vad hon skulle göra med sitt liv och med sin lön: ”Köp guld, och arbeta för systemkollaps.” Jag vet inte vilken hennes direkta inverkan på den nuvarande krisen var, om någon, men med en guldinvestering skulle hon ha gjort sig ett riktigt kap.
Alltså: fråga inte vad för effekter ekonomin har på dig och ditt liv. Fråga dig vilka effekter du och ditt liv kan ha på ekonomin.

Det känns ibland som om du in i det sista försvarar marknadens lagar, också i de fall då det du egentligen försvarar är en skurk i bazaaren som precis har strilat dig i linsen. Varför vill du försvara andras rätt att lura dig?

Ta till exempel något sådant som ett bostadslån. Lånet tas under vad som skall föreställa ömsesidigt förtroende och vänskap mellan dig och banken. Genast när ert marknadsavtal har undertecknats förvandlas du, ditt hem och ditt lån till en produkt i bazaaren, som skurken försöker smussla vidare åt någon annan skurk, genom att så långt som möjligt hemlighålla relevant information. Sedan säljer skurken riskerna vidare o.s.v. Ända tills några av de problematiska pappren fattar eld där de staplats i ett hörn för att inte stinka så mycket.

Då blir det plötsligt kalabalik i bazaaren, där den normala skumrasktillvaron betyder krav på att kontrollerande myndigheter håller sig utanför. Men med eld i knutarna, då ropas inte bara på brandkår och ambulans. Nej, då skall det till statliga medel för att bygga upp ruinen igen.

Håller du med om att detta spel utanför reglerna, som innebär att man när det skiter sig kräver att vi alla skall göras ansvariga, är ett brott mot det ursprungliga kontraktet mellan dig och bazaarskurken? Eller okej, låt oss säga så här: de med tillräckligt mycket pengar att förlora – som alltså kan göra sig så oumbärliga för samhället att de måste hållas under armarna när det hotar att gå illa – kastar om spelets regler. Är det inte bara egentligen ett genialiskt drag av dem som spelar spelet? Och i så fall, skulle det inte vara vettigare att själv också spela utanför plan?

Litet av ”Köp guld, och arbeta för systemkollaps” alltså. Jag avundas ju inte bankerna och bankirerna deras pengar. Jag vill bara ha det samma själv, för mig och de mina. Därför tycker jag det är skit att ert bostadslån nu förlängs och förlängs, bara för att räntorna är höga och bankerna spelat utanför plan och satt hela samhället att betala för kostnaderna. Jag tycker det är skit för alla de som har sådana bostadslån, snabba konsumtionslån, blir arbetslösa, alla de som blir vräkta, oberoende om det är ur hyres-tvåor eller sjurummare i Eira. Men … om inte de spelar på plan, varför skulle vi göra det?

Vi vet ju var de bor, bankirerna. Vi vet i hurdana sjurummare och herrgårdar de lever. Tycker du de har någon rätt, moralisk, ekonomisk, vad som helst, att få fortsätta göra det, medan andra tvingas nervärdera sina livsplaner, lämna sina hem, förlänga sitt lånebelopp i det oändliga? Jag menar, det har ju gjorts förut. Jag menar, kan du inte tänka dig att ta ställning med ett mångfacetterat kollektiv som kräver kompensation? Jag menar, om du hämtar hötjugan så tar jag med facklorna. Vi vet ju var han bor.
Din son,
Markus

P.S. Frågan om suverenität är intressant. Jag tycker att vem som helst som håller i tillräckligt många hötjugor bör räknas som suverän, för med hötjugorna kommer förmåga att utnämna sin fiende, och om nödvändigt, förstöra denna. Litet kul att för en gångs skull se sig som byborna, inte monstret.