– Vi skall inte se Kina som ett hot, utan som en möjlighet. Attityderna till klimatförändringen är helt andra där än hos oss, de tar den på allvar. För dem är det en fråga om överlevnad, säger miljörådgivare Dennis Pamlin.


När jag träffar Dennis Pamlin i Malmö under konferensen ”Sustainable Product Design” har han just återvänt från Kina där han startat ett samarbete med CASS, Chinese Academy of Social Science. Pamlin är miljörådgivare på WWF och konstaterar att en stor del av hans arbete för tillfället finns i de nya ekonomierna Kina och Indien.

Kina har länge varit en växande ekonomi, och i och med dagens finanskris är det inte längre uppenbart att USA är den ekonomiska stormakten.

– Det har länge varit känt att USA:s storhetstid har en ände, men att det skulle ske så dramatiskt var överraskande, säger Pamlin.

När jag frågar honom hur det är att driva samarbetsprojekt i Kina, erkänner han att det inte alltid är lätt.

– Men för mig personligen handlar det om att varje människa är en människa, och att föra ett samtal med människor är oerhört fundamentalt. Jag kan inte säga att jag stöder allting, men jag har fått mig mången tankeställare. I Kina skiljer de på det talade och det skrivna, alla som åker till Kina är förvånade över hur fritt man talar om konflikter: Tibet, Taiwan, mänskliga rättigheter. Men man är väldigt försiktig med vad man skriver om, och jag får ofta frågan om varför vi skall bråka om allting i media.

Progressiv femårsplan

För tillfället är Pamlin och WWF med och planerar Kinas tolfte femårsplan, som han beskriver som mycket ambitiös, och mycket problematisk. Redan den elfte planen, som nu är halvvägs, beskriver han som ett av de mest dramatiska och progressiva politiska ramverk som finns i världen.

– Planen är mycket mera långtgående än flera av våra politiska mål.
Samtidigt har Kina en mängd problem som de vet att de måste lösa; en växande medelklass som förväntar sig en västerländsk livsstil, majoriteten av befolkningen som bor i fattiga förhållanden ute på landet, en industri som kräver mer och mer råvaror och energi för att tillgodose våra och den egna befolkningens behov och överflöd, och flera naturområden i katastrofalt skick.

Därför pågår stora investeringar i en helt ny infrastruktur i Kina – en marknad som många västerländska aktörer vill vara med på. Stjärnarkitekter som Rem Koolhaas, William McDonough, Herzog & de Meuron har fått fria händer att experimentera, men här finns också projekt som en kopia av den svenska staden Sigtuna utanför Shanghai. Svenskarna, inbegripet Sida och Sweco, trodde att deras arbetsgivare var intresserade av ekologiskt byggande, men det visade sig att det varken fanns skog eller vatten där staden skulle byggas, så man konstruerade en betonggrop som fylldes med vatten. Det är ofta dylika fadäser som dominerar vår bild av Kina, samt tvångsförflyttningar av byar, där deras bördiga land byts ut mot land bredvid förorenande fabriker.

Ändå är Pamlin positiv till Kinas utveckling. WWF har varit delaktig i att omvandla staden Baoding till en ekologiskt hållbar stad.

– Vi arbetar för kinesiska städer, som har kinesiskt mandat, för att utveckla kinesiska företag.

WWF försöker bygga på kinesisk erfarenhet, medan västerländska entrepenörer vill sälja sin teknologi och sina lösningar utan att de ingår i en långsiktig lösning.

En fantastisk värld

När jag försöker inleda en diskussion med Pamlin om hur systemet suger så är han inte alls färdig att hoppa med på tåget.

– Vi lever i ett fantastiskt system. Vi har aldrig levt så länge, eller haft en sådan tillgång till kunskap. Men vårt sätt att behandla andra arter, utnyttjandet av naturresurser och fördelningen av dem är fruktansvärda.

I en ledare i ETC i oktober lägger Pamlin fram fyra principer som skulle föra in det finansiella systemet i det 21:a århundradet. Den första är att ställa de fattiga i centrum; varje finansiell institution skall redovisa hur de bidrar till att lyfta de fattiga ur fattigdomen och tillgodose ens deras mest grundläggande behov.

För det andra skall ekonomin vara anpassad för en planet, och varje finansiell institution skall redovisa hur de minskar resurskonsumtionen och lämnar utrymme för andra arter att leva.

För det tredje måste systemet ge utrymme för eftertänksamhet, och framtida finansiella institutioner och instrument ska ha mekanismer som bromsar om hjulen spinner för fort.

Slutligen skall det inte finnas några instrument för instrumentens skull. Kreativitet skall uppmuntras, men kreativitet då det gäller finansiella instrument måste underställas den roll som det finansiella systemet skall ha, m.a.o. bygga på de tre tidigare principerna.

Pamlin nystar vidare på samma tanke när jag talar med honom:

– Alla vettiga levande system har en feedbackmekanism, som bromsar om det accelererar för mycket. Ett fysiskt system kan inte växa hur mycket som helst, då finns det inte mat eller näring eller utrymme. Ekonomiska system har svårt att hitta de gränserna, därför är det viktigt att ekonomin får en reell koppling.

Pamlin kallar klimatförändringen för möjligtvis den största utmaningen mänskligheten mött. Man har sedan 60- och 70- talen diskuterat behovet att omdirigera industrialismen. Men det som gjorts har varit marginellt eller någonting man tillsätter i slutändan.

Nu börjar många förstå att klimatfrågan måste vara grunden för all lagstiftning och allt ekonomiskt planerande. Nu behövs en gemensam vision för hur naturresurserna skall fördelas och den globala ekonomin omplaneras. Det är i detta perspektiv de nya ekonomierna och finanskrisen är en möjlighet. 


Artikeln är en del av ett projekt som förverkligats med stöd av Svenska kulturfonden.

Mirek Träskman

Lämna en kommentar