Jag tror jag håller på att bli kulturrelativist. Och det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Men det mänskliga projektet är bara för komplext för att jag ska kunna säga nåt om vad som är rätt eller fel längre.

Man kan, som de säger här i England, leva i en låda. Man kan utgå från att man själv har rätt och de andra har fel. Man kan tycka att kvinnlig omskärelse är fel, men samtidigt se manlig dito som en betydligt mindre skadlig ritual (och den utförs ju ändå av civiliserade folk!). Man kan kritisera ”asiatiska värderingar” som betonar plikt, kollektivitet och harmoni samtidigt som de tonar ner rätten till individuell frihet och politiska rättigheter, men man kan också kritisera vår individualism som leder till att åldringar dör ensamma och småbarn i norra London långsamt kan misshandlas till döds utan att någon ingriper. Eller att fäder systematisk och sadistiskt kan våldta sina barn i åratal, inte bara i Österrike utan också i Östnyland.

Man kan anklaga Kina och Mellanöstern för tortyr och vägran att respektera mänskliga rättigheter, men glömma att också USA torterar. Framför allt kan man lätt glömma att västvärlden kommit dit den kommit på en grund av slaveri och kolonialism – och att vi nu kräver att alla andra länder utan liknande genvägar ska anpassa sig till den standard som vi definierat.

Min klasskamrat befann sig på ett av de hotell i Mumbai som anfölls av terroristerna förra veckan. Folk hade tagit skydd i en källare då en västerländsk affärsman kom på att han lämnat sin handdator i en restaurang på övervåningen. Två män ur personalen – indier – gick för att hämta den. Av pliktkänsla. De skjöts ihjäl. Klasskamraten sade att hon alltid motsatt sig dessa pliktkänslor, att de stått i konflikt med hennes syn på mänskliga rättigheter – men att hon efter detta inte längre visste vad hon skulle tro. Det är galet, men det är de här pliktkänslorna som håller ihop hela samhället, hela konstruktionen Indien. Om folk ger upp dem, var befinner vi oss då?

Vi har ingen aning. Vi har inget svar. Vi är för små för att begripa sådant här. Det enda vi kan veta är att det är mycket möjligt att vi har fel, oavsett vad vi tänker. Men – och detta är mycket viktigt – vi vet också att vi kan förändras. Mer än att vara rationell, eller politisk, eller en ”självisk gen”, är människan föränderlig och anpassningsbar. Jag tror inte det finns en enda kultur där det inte finns folk som ifrågasätter den inifrån. Och där, tror jag, har vi förändringens frö.

Det är mycket möjligt att mänskligheten är ett omöjligt projekt. Man kan se på allt hat och alla motsättningar och bara ge upp. Eller så kan man, som det sägs, inse att man står inför ett olösligt problem men ändå bara har två alternativ: att vara en del av problemet eller en del av lösningen.

Kanske vi så småningom kan sluta tjata om människans natur, om biologism och vulgärdarwinism – och i stället inse att den viktiga debatten inte handlar om vad vi är, utan om vad vi har potential att bli.