Förhållandena under vilka vår vardags näring och omgivning är skapade, förskjuter vi ofta till en tankens bisats: Vi är för fattiga, stressade, avtrubbade för att ge dem mer än en marginell roll i vårt engagemang. Idag är vi mer upplysta om missförhållanden och orättvisor i världen, men så länge som de uppfattas som var och ens ensak kommer mer samvetsgranna val att vara ett marginellt fenomen. För att göra en strukturell förändring tror jag att det krävs en avdamning av redan existerande nätverk.

Fair union

Ett exempel på detta är det svenska fackförbundet SKTF som år 2007 valde att ”rättvisemärka” sin verksamhet. Enligt sina egna ord vill de vara ett schyst fackförbund. Det kan verka som en tautologi för en fackförening att förklara sig rättvis, men ändå är det ett välkommet uppsåt att ifrågasätta dagens fackföreningars patos. För SKTF:s del betyder det att de vill göra affärer med företag som har kollektivavtal. Att de väljer produkter och tjänster som tar miljömässig och etisk hänsyn, och att de placerar sitt kapital i verksamheter som respekterar mänskliga rättigheter. Samt att de uppmanar sina förtroendevalda och medlemmar att göra samma sak.

SKTF har gått från att vara ett kommunaltjänstemannafack till att bli en vidare förening, med 160 000 medlemmar i all verksamhet som har anknytning till kommun, landsting eller kyrka. Att vara en Fair Union handlar inte om certifiering utan är ett sätt att beskriva SKTF:s arbete och värderingar.

När jag frågar SKTF:s internationella sekreterare Olof Ambjörn hur beslutet att kalla sig en Fair Union mottagits, svarar han att responsen varit positiv.

– Det finns ett stort intresse för rättvisefrågor nu, och flera medlemmar har varit glada över att vi tagit en aktiv roll. Det har funnits de som tyckt att det finns mer akuta problem, t.ex. löneskillnader.

På frågan om det uppstått konflikter mellan generationerna, svarar han att sådana kanske inte direkt funnits, men att det generellt varit yngre i åldern 20–30, och de som är 50+ som varit entusiastiska medan personer runt 40-snåret kanske varit lite mindre mottagliga.

– De kanske har fullt upp med annat som barn, familj och karriär, menar Ambjörn.

Flerpartsinitiativ

Då han får frågan om han tror att det finns en stor skillnad mellan olika branscher i deras förhållningssätt till rättvise- och miljöaspekter, påpekar Ambjörn att det finns aktörer som IF Metall som gjort stora framsteg i fråga om internationella etiska riktlinjer.

SKTF samarbetar också med organisationsnätverket Rena Kläder som består av bl.a. Emmaus, Svenska Kyrkans Unga, Röda Korsets Ungdomsförbund, IF Metall, Handelsanställdas Förbund, Fair Trade Center, Förbundet Vi Unga, LO-TCO Biståndsnämnd, Kooperation Utan Gränser/Rättviseakademin. Rena Kläder arbetar med olika kampanjer för att påverka och informera om de dåliga förhållanden som råder inom kläd-, textil- och skobranschen i ett globalt perspektiv.

Man kan tänka sig att det är lätt för en fackförening att rättviseförklara sig då den representerar yrkesgrupper som inte riskerar att förlora sina jobb till mindre reglerade länder, eller som mest bara flyttar omkring papper dagarna i ända. Men då beaktar man inte vilken storkonsument den offentliga sektorn är. Om en konsument i denna storleksklass dissar engångsmuggar, övergår till rättvisemärkt fika, pressar vitvaruproducenter att tillverka kontorsmaskiner med mindre farliga kemikalier, satsar på kontorsstolar utan flamskyddsmedel, köper arbetskläder tillverkade under schysta förhållanden, ser över sitt bruk av kontorspapper, väljer naturligt nedbrytbara kemikalier, övergår till FSC-certifierat papper, o.s.v, blir tröskeln lägre för enskilda personer att göra det samma, samtidigt som prisen på dessa tjänster sjunker.

SKTF strävar själv till att på sitt kontor i Stockholm, med över 200 anställda, följa sina principer: rättvisemärkta produkter, underleverantörer som är möjliga att följa upp och som har kollektivavtal.

– Men redan här stöter man på problem med t.ex. Microsoft som inte uppfyller dessa kriterier, påpekar Ambjörn.

Han hänvisar också till så kallade flerpartsinitiativ, som genomdrivits bl.a. i Norge av IEH, Initiativ för etisk handel, som är ett resurscenter och pådrivare av etisk handel.

IEH:s mål är att samarbeta för handel som säkrar mänskliga rättigheter, arbetstagarrättigheter, utveckling och miljö. IEH grundades år 2000 av Handels- og servicenæringens hovedorganisasjon (HSH), LO, Coop Norge och Kirkens Nødhjelp. Så medlemsantalet torde överskrida en miljon eftersom LO-Norge redan har nästan 900 000 medlemmar. Till skillnad från SKTF kan IEH ställa hårdare krav på sina medlemmar, som årligen rapporterar till IEH om aktiviteter och resultat i förhållande till förpliktelserna, och då rapporterna är offentligt tillgängliga. Det är ett liknande initiativ Ambjörn efterlyser i Sverige.

En global verklighet

En av grundprinciperna bakom SKTF:s rättvisedeklaration är att facket måste anpassa sig till globaliseringen, men inte på vilka villkor som helst, utan på sina egna villkor.  Ambjörn ser här ingen konflikt mellan rättvise- och miljöfrågor utan menar att de går hand i hand.

I en värld där en produkts olika delar kan komma från vitt skilda delar av världen klagas det på hur jobbigt det är att följa upp leverantörerna. På vissa håll saknar folk rätt att organisera sig fackligt men har det annars okej, medan andra har vidriga arbetsförhållanden. Ikea, H&M, Wall-mart, Nokia och andra multinationella bolag har satt mycket pengar på att putsa sitt rykte, men också på att utveckla kontrollinstrument för underleverantörerna. Underleverantörerna skall uppfylla vissa etiska kriterier och miljökrav, som vanligtvis kontrolleras en eller två gånger i året.

Mycket kritik riktas mot dessa sporadiska kontroller eftersom de inte ger en realistisk bild av vardagen på en klädfabrik i Kina, en guldgruva i Kongo eller en bananplantage i Ecuador. Ambjörn menar att rätten att organisera sig fackligt och krav på kollektivavtal kunde göra uppföljningen av verksamheten avsevärt effektivare.

– De här människorna är ändå på plats varje dag.

På frågan om han ser sin önskan som realistisk, svarar han nej.

Röd flagga

Men det är helt klart en indikator för att någonting inte är rätt när det saknas fackföreningar och kollektivavtal, och så länge uppköpare inte reagerar på det så är allt snack om etiska riktlinjer bara just snack.

Samtidigt vill vi konsumenter ha billiga produkter, utan att fråga oss vem som betalar mellanskillnaden. Samma blindhet råder när kommuner, staten och den offentliga sektorn skall göra inköp och tvingas fatta beslut utgående från offerter som inte omfattar långsiktiga lösningar. Det leder till beslut som inte beaktar besparingar i energikostnader, miljövård eller underhåll utan bara kortsiktiga ekonomiska vinster.

Om vi satte våra skatte- och pensionspengar där vi har vårt hjärta och där vårt snack ligger så skulle det spela en avgörande roll för hur världen ser ut. Kring det finländska kommunalvalet 2008 uppmärksammade en rad fackföreningar, frivilligorganisationer och Föreningen för främjande av rättvis handel detta. De menade att städer och kommuner varje år köper produkter för över 3 miljarder euro och att större vikt borde läggas på produktionsförhållanden.

Tabula rasa

När vi vill engagera oss finns en lockelse att skapa något nytt; en ny aktionsgrupp, en ny organisation, en ny förening eller en ny tankesmedja. Detta följs av att någon annan blir missnöjd och vill bilda gängse anti-grupp, anti-organisation, anti-förening eller anti-tankesmedja. Otroliga mängder energi går till att organisera nya verksamhetsformer, strukturer och nätverk.

Men varför misstror vi i hög grad redan existerande verksamhetsformer? Vad är det som är stör oss med redan färdiga koncept som kyrkan, facket, scouterna, ungdomsgården, Marthaföreningen – för att inte tala om vår egen arbetsplats och den myriad av aktivitetsorgan som redan existerar? På gott och ont har dessa både anor och en färdig organisation, så vi vet i alla fall vad som suger och vad som fungerar, en reell trumf framom vår tro på en jungfrulig tillvaro i vår nya drömkreation.