Enkla handlingar som att gå in genom en dörröppning eller hantera en städtrasa, sättet att sätta sig, vinkeln på handen som vinkar hejdå. Minsta detalj i mänskligt beteende blir fascinerande om någon eller något påminner en om att den faktiskt är det. Så där som Teater Povre gör i Skogspromenader och mysiga hemmakvällar – något så ovanligt som ett stycke finlandssvensk maskteater. Så gott som ordlös, dessutom.

Vasabaserade Teater Povre är en ganska färsk grupp som specialiserat sig på fysisk scenkonst. Ingenstans här i landet händer lika mycket på det området som just i Vasa. Vid yrkeshögskolan Novia utbildas dramainstruktörer och aktörer med inriktning på fysisk teater och de i sin tur gör mycket för att utmana den talträngda teaterns dominans och slentrian.

Som Agneta Lindroos och Sebastian Selenius när de med hjälp av en uppsättning stillsamt uttrycksfulla ansiktsmasker berättar sin rörliga, roliga, rörande historia om ett datingcafé och vad man där kan bevittna av ensamhet och mäns och kvinnors obotliga längtan till varandra med allt det medför av pinsamheter och besvikelser, erotiska piruetter, ett och annat otippat själsfrändskap.

Vita, släta med småsmå hål för ögonen och en form på kinder, ögonbryn och mun som omedelbart avslöjar om vi har att göra med en glad typ, en ängslig eller butter typ, en opålitlig en eller en som vill vara cool. Men maskerna, beställda ända från England, vore förstås bara snygga föremål utan de två bärarnas talang och uppövade förmåga att gestalta med hela kroppen. Ända ut i fingertopparna.

Caféet har en anslagstavla och lapparna som hänger där kan publiken läsa i storformat. De vanliga kontaktannonsklyschorna, aningen tillspetsade. I övrigt är föreställningen alldeles nonverbal, ja återhållen också med andra ljud och heller inte indränkt i musik. Då hör man plötsligt mer än man brukar på teatern. Andetag. En fot som smäller mot golvet. Och sällan har väl italiensk smörsång låtit så välplacerad.

Allting bär duons egen prägel och är dramaturgiskt genomtänkt. Från en självregi som funkar ovanligt bra till visualiseringen i svart-vitt med enstaka färgklickar ditmålade med syfte och säker hand. Från förmedlandet av igenkännbara karaktärer och känslolägen till ihopsmältandet av komiskt, tragiskt och absurt.

Rena kroppspoesin när det är som bäst.

Skogspromenader och mysiga hemmakvällar ges endast en handfull gånger i Dramasalen i Vasa stadsbibliotek men det lär finnas planer på gästspel i Helsingfors och även utomlands.