Sälja blommor, diska tallrikar eller putsa skor – det är vardagen för tusentals barn i staden El Alto. Ofta tjänar de så lite som 10 cent i timmen. Martin Garat har besökt Asonat’s – fackföreningen för barn och ungdomar i Bolivias fattigaste stad.


– Jag arbetade på ett internetkafé. Det var långa dagar, från sju på morgonen till nio på kvällen, sju dagar i veckan. Inte ens på söndagarna fick jag vara ledig. Jag var helt slut när jag kom hem, berättar 16-årige Rimberg Ticona.

För varje maratonpass framför datorerna fick Rimberg motsvarande 1,5 euro, långt under den lagstadgade minimilönen. Men han hade inget val. Rimberg behövde pengar till skoluniformen, annars fick han inte gå i skolan.

En dag fick Rimberg höra om Asonat’s. Han blev nyfiken och gick på ett möte där han fick lära sig något nytt: att alla anställda, oavsett ålder, har rättigheter. Rimberg bestämde sig för att prata med sin arbetsgivare.

– Jag krävde kortare arbetspass, högre lön och att få vara ledig på söndagarna. Först ville han inte gå med på kraven, men till slut gav han efter, säger Rimberg.

Det blev ändå inte långvarigt. Ägaren blev alltmer otrevlig och snart gav han Rimberg sparken. Rimberg sökte jobb på en fabrik, men det fick han inte eftersom han inte hade fyllt arton. Han tycker att det är orättvist att man måste vara myndig för att få en riktig anställning. Som det är nu tvingas ungdomar ta de värsta jobben, inte sällan som ”hjälpredor” på svartbyggen, där risken är stor att de råkar ut för allvarliga skador.

Synlig fackförening

Jag träffar Rimberg på El Altos huvudgata. Asonat’s håller torgmöte och den unge mannen måste halvskrika för att överrösta högtalarna och trummorna i bakgrunden. Föreningen är ute på gatorna för att synas, hör­as och värva nya medlemmar.

Det är gott om potentiella medlemmar. Miljonstaden El Alto myllrar av folkliv och kommers. Här kan man köpa tuggummin, kalsonger, färskpressad apelsinjuice och allsköns krimskrams. Och överallt är det barn och ungdomar som säljer, putsar skor, serverar mat eller ropar ut hållplatser på bussar tills rösten blir hes.

Den unga staden El Alto befolkas av gamla gruvarbetare och bönder från de närliggande indianbyarna. Det är deras barn, den första generationen infödda alteños, som har bildat Riksförbundet för Arbetande Barn och Ungdomar, Asonat’s. Namnet är kanske lite högtravande med tanke på att förbundet än så länge bara finns i El Alto. Men målet är att växa och få fäste i hela landet.

Haydée Waywa
är blyg och ser ut att vara flera år yngre än de femton hon har fyllt. Men när hon berättar om sitt arbetsliv tycks hon genast vara betydligt äldre.

– Jag har flera olika jobb. Ibland säljer jag karameller, mjölk eller yoghurt. Men det kan också hända att jag hoppar in som hjälpreda hos en slaktare eller i någon butik, berättar Haydée som om det vore en självklarhet att man har flera arbeten.

När arbetsdagen är slut på eftermiddagen bär det av till skolan. Haydée går i första ring på ett kvällsgymnasium. På frågan om vad hon gör på sin fritid svarar hon osentimentalt att hon helt enkelt inte har någon.

– Jag arbetar och studerar måndag till lördag. Och på söndagarna, då jag är ”ledig”, måste jag hjälpa till hemma och tvätta mina kläder. Så jag har ingen riktig fritid. Men i Asonat’s träffar jag andra ungdomar och vi umgås. Det är viktigt för mig.

Juan Callisaya
, 17, är med i föreningens arbetsgrupp för barns och ungdomars rättigheter i arbetslivet. Hans uppgift är att besöka arbetsplatser och informera både ungdomar och arbetsgivare om rimliga arbetsvillkor. Men det är inte lätt att nå ut, förklarar Juan. Barn och ungdomar jobbar framför allt på små arbetsplatser. Det gör det svårt för Asonat’s att nå dem. När organisationen ändå lyckas besöka arbetsplatser uppstår det ofta konflikter.

– Det händer att vi träffar på hederliga arbetsgivare som lovar att respektera ungdomarnas rättigheter. Men de flesta ljuger, säger att de inte anställer barn och tvingar oss att gå därifrån. Värst är de som väljer att avskeda sina minderåriga anställda istället för att ge dem riktiga löner, berättar Juan, som själv arbetar som hållplatsutropare på en buss.

Juan Callisayas vill utbilda sig till socialarbetare.

– Jag vill lära ungdomarna att slå vakt om sina rättigheter så att ingen kan utnyttja dem. Därför läser jag mycket om mänskliga rättigheter och arbetsrätt. Min dröm är att bli socialarbetare, men det är inte lätt att studera. Jag måste hjälpa min mamma med hushållskassan sedan min pappa dog för fem år sedan.



Fler jobb för vuxna behövs

Barnarbete är något som fackföreningen Asonat’s ordförande känner till mycket väl. José Luis Rodríguez började arbeta när han var bara fem år gammal.

Knappt 18 år gammal är José Luis Rodríguez redan en veteran i facket. Han har varit med sedan starten för två år sedan, då Bolivias löntagarorganisation tog initiativ till att skapa en fackförening för de yngsta. Idag ägnar han vardagarna åt att organisera barn och ungdomar i Asonat’s. På helgerna arbetar han som kypare och allt-i-allo på en restaurang.

José Luis tar emot i föreningens lilla lokal mittemot El Altos flygplats. Då och då avbryts samtalet av det dova mullret från flygplan som lyfter och landar.

De som flyttar in till El Alto från landsbygden tror att de ska få ett bättre liv i staden. Men så blir det inte. Ekonomisk kris är ett permanent tillstånd i El Alto. Mindre än en fjärdedel av de arbetsföra har ett riktigt jobb, berättar José Luis Rodríguez.

– Det är svårt för de vuxna att skaffa sig en inkomst. Och många får inte ut mer än minimilönen (motsvarande 60 euro i månaden). Så barnen har inget val. De måste skaffa ett jobb och hjälpa till med hushållskassan. Å andra sidan hävdar arbetsgivarna att barnen egentligen inte är arbetare utan att de bara ”hjälper till”. Ibland betalar de bara hälften av minimilönen, om ens det.

Egentligen ska barn och ungdomar inte arbeta alls, slår José Luis fast. Följaktligen kräver Asonat’s att regeringen ska skapa fler arbetstillfällen för de vuxna. Men organisationen menar samtidigt att det är orealistiskt att bara kräva att förbudet mot barnarbete efterlevs, för många familjer skulle inte klara sig utan barnens inkomster.

– Idag måste många barn arbeta, det kan vi inte göra någonting åt. Men vi kräver att de barn som jobbar ska göra det under säkra former, utan att riskera att drabbas av arbetsskador. De ska också ha rimliga löner och åtta timmars arbetsdag, precis som vuxna arbetare.

Liksom Bolivias löntagarorganisation är Asonat’s en radikal organisation med långtgående politiska krav: kapitalismen ska avskaffas och produktionsmedlen ska förstatligas. Men föreningens medlemmar vet att de måste kämpa för mer grundläggande behov här och nu. Och de har lyckats få igenom en del av sina krav. När José Luis lämnar över ordförandeposten i Asonat’s vid nästa kongress har han en stor framgång att vara stolt över.

– Vi har fått El Altos kommunfullmäktige att ge oss en sjukförsäkring. Alla medlemmar i Asonat’s får idag gratis sjukvård på stadens offentliga sjukhus.

Martin Garat

Lämna en kommentar