När den i nobelprissammanhang omtalade Boris Pahor blickar tillbaka på år 2008, så är det kanske inte på ett av de märkligaste eller mest händelserika, men säkert på ett av de mest framgångsrika åren i hans 95-åriga liv.

Till nationaliteten är Pahor sloven, född i Trieste – ”Staden vid bukten” som gett namn åt en av hans romaner – på den tiden när staden tillhörde Österrike-Ungern. Under årens lopp har han på grund av Triestes geopolitiska läge hunnit vara medborgare i såväl Jugoslavien, Triestes fria territorium under de allierade som i dagens Italien. En resa genom livet och det krigshärjade Europa, som även fört Pahor till Nordafrika som soldat i italienska armén, och med godsvagn till koncentrationslägret i Buchenwald för att han var partisan i motståndsrörelsen.

I Möte med våren skriver Pahor i tredje person om en yngling som i Paris våren 1945 försöker sälja sina tyska armékängor, det enda han äger, men ingen vill köpa ”ondskans skor”. De skor som tagit ynglingen, Pahors alterego, från det tyska lägret till Frankrike och ett sanatorium utanför Paris – den egna erfarenheten av totalitarismen och krigets allra grymmaste ansikte.

Den egna erfarenheten har alltid legat som grund för Pahors författarskap då han skildrat den slovenska minoritetens rätt till kulturell existens i Italien – ett fundament som alla minoriteters existensrätt har kunnat ta avstamp ifrån.

På 1970-talet utgav Pahor boken Odyssé vid masten som förespråkade en ökad politisk pluralism och större slovensk självständighet i Jugoslavien. När han dessutom i Trieste publicerade ett samtal med Ljubljanapoeten Edvard Kocbek, som gjorde upp med Titos utrensningar i Jugoslavien efter andra världskriget, blev det för mycket för den jugoslaviska regimen. Pahor fick inreseförbud till landet och förvandlades till en persona non grata, ett öde han i princip redan drabbats av i Italien där han varit en minoritetsförfattare som skrev på ett okänt minoritetsspråk.

Stor på ett litet språk

Slovenerna har dock hittat tillbaka till Pahor, först redan efter Titos död men framförallt efter självständigheten, då Pahor har kommit att bli något av den slovenska prosans nestor och absolut största namn. De slovenska ryggarna sträcker stolt på sig när hans namn nämns i samma andetag som Nobelpriset, något ett folk vars språk talas av bara två miljoner gärna lyfter fram. När Pahor på sin 95-årsdag i augusti framträdde i den lilla istriska byn Padna bevistades läsningen av över femhundra personer.

I det hemland som anges i hans pass har uppskattningen och berömmelsen dock låtit vänta på sig men till slut har Pahors verk hittat fram också till de italienska läsarna, visserligen på omväg via Frankrike. Flera av Pahors böcker har översatts till franska, hyllats och nått en bred läsekrets – särskilda beundrare har han fått bland minoritetsgrupper så som den bretonska. Först alltså översättningar till tyska, engelska och franska, och först därefter till hemlandets huvudspråk. Under 2000-talet har fem böcker kommit ut i översättning till italienska.

Redan 1997 översattes Pahors kanske mest kända verk, Nekropol, och utgavs av en kulturorganisation i det till Trieste närbelägna Monfalcone. I somras kom bokens tredje upplaga ut på ett stort Romförlag, försedd med förord av Claudio Magris. Boken blev en sådan succé att den faktiskt toppade bästsäljarlistorna och Pahor blev ett hett eftertraktat namn. En vän till mig som sedan tidigare känner Pahor, träffade honom i somras på det slovenska biblioteket i Trieste och undrade om de kunde träffas någon dag för en kort intervju. Vänligt förklarade Pahor att det gick utmärkt – och bad min vän ringa någon gång kring november för fram till dess var han uppbokad.

Under sina nittiofem år har Boris Pahor både i sitt författarskap och som privatperson kämpat för samhällets svaga, och slutligen har till och med hans grannar i den stad som Mussolini kallade för ”den mest italienska staden” tagit till sig hans böcker. Om det beror på ett nyvaknat intresse för Slovenien efter schengenbommarnas nedmonterande, eller nyfikenhet på det som en gång var Österrike-Ungerns enda hemstad, förblir osagt.