Detta är Nybergs femte diktsamling och jag måste erkänna att jag för en kort stund närde ett hopp om att han ändå skulle ha skrivit några fler, så att summan hade uppgått till nio. Så pass mycket av en siffernörd är jag. Fast när jag tänker efter skulle det ha blivit onödigt tydligt. Det får räcka med att ordet bokstäver har nio bokstäver, som Nyberg påpekar alldeles i början av boken.
Trots den internationella titeln på boken håller sig Fredrik Nyberg inom Sverige. En söndag och måndag utomlands blir det visst men i övrigt står vi på svensk mark.
Jag tycker alltid att det är svårt att börja tala om diktsamlingar, man måste på något sätt dyka in i dem utan att veta var man själv och var boken riktigt börjar eller slutar. Men den här gången lyckas nedslaget, det skvätter inte alltför mycket:
Som citat Som pengar / Är en människa aldrig ensam / En text kilas in i ena annan text / Och förändras”.Detta är avslutningen av en dikt skriven 18.6.2005 i Göteborg. Jag kilar mig in i texten och den i mig och kan konstatera att en del av mina dagar tycks likna Nybergs. Eller konstruerar jag dem så att de liknar?
Fredrik Nybergs poesi har uppskattats av kritiker, och det med rätta. Hans dikter är en slags fotnoter till livet, inte minst just denna nio-bok som till stora delar är skriven under den tid då hans två barn väntades. Under två niomånadersperioder, det vill säga. Dagar och veckor går, dikter går och genom läsningarna kommer jag sakta i kontakt med Nyberg.
I den avslutande avdelningens första dikt frågar sig Nyberg ”vem pratar alla med”. Genom diktsamlingen har Fredrik Nyberg pratat med, ja, kanske främst sig själv. Men också med mig.
En del frågetecken kvarstår ändå, kanske speciellt ett. Avdelning tre heter ”DIKEN”. Hela avdelningen inleds med Wikipedias definition av ordet dike. Genom dikterna i denna avdelning går diken. Varje dikt, på uppslagets vänstra sida, har en åtföljande not på höger sida. Denna not är några, två till fyra, utbrutna bokstäver ur den egentliga dikten. Dessa noter bildar en serie dikter av en mer experimentell typ. De här dikterna, känns lite väl enkelt konstruerade. Som ett slags korsord man först tycker om att lösa men som snabbt visar sig vara alldeles för enkelt.
Fredrik Nyberg: Nio, nine, neun, neuf. Norstedts, 2008
Heidi von Wright
