Filosofen Arne och tyggrisen Timotej

Arne Naess ligger på sin säng med knäna uppdragna. Överst på knäna tronar en tyggris, blekskär, med stora glada ögon och en mun som går ända upp till öronen. Den ska snart klättra ner för det höga fjället som bildas av Arnes ben, men först måste den få instruktioner.

– Gå på sidan av fjället, det är lättare, uppmanar bergsbestigaren Arne. Annars kan du ramla ner. Och om du faller är det ditt fel, inte fjällets.
Han flyttar försiktigt grisen mot sidan av sitt ben. Där. Där är det rätta stället. Grisen klarar sig ner för fjället med livet i behåll. Arne skrattar. Grisen skrattar.

Grisen heter Timotei.

Timotei har bott hos Arne sedan 1991 då de träffades i en schweizisk souvenirbutik. Han kom från Kina men är nu naturaliserad norsk medborgare, barn till Arne och Kit-Fai. Han tvättas fyra gånger om året, får nya kläder när Kit-Fai hinner sy dem, och nya väskor när han ska ut på tur eller längre resa med Arne. Ibland är han bara instoppad i en ficka eller en halslinning.

Huvudsaken är att han har blicken fri så att han kan se vad Arne pekar ut för honom. Han är troligen världens mest beresta tyggris. Troligen också den mest filosofiska även om han tänker ganska lite.

Arne Naess förklarar för tv-reportern varför han är så fäst vid Timotei. Det är för hans leendes skull.– Hans leende går upp till öronen. Jag tränar varje dag för att kunna le på det sättet, men det är svårt. För Timotei är det så att skrattet är hans filosofi. Han ler oavsett vad som händer. Jag vill bli lik honom, aldrig mista livsmodet.

Tv-reportern ställer sedan gång på gång samma fråga: är det inte lite underligt att Norges mest kända och respekterade filosof lek­er och pratar med en tyggris och förefaller tro att den är levande? Kan det inte uppfattas som sinnesförvirrat?

– I den här åldern är det nödvändigt att vara lite sinnesförvirr­ad. Annars blir man galen. Människan måste fortsätta leka genom hela livet. Förlorar vi leken går det på tok.
Han svävar inte på målet.

Kit-Fai, Arnes fru, har ytterligare en förklaring till det starka bandet mellan Arne och Timotei.
– Av Timo (som grisen kallas i vardagslag) får Arne villkorslös kärlek. Timo säger aldrig emot, han håller alltid med Arne. Jag bråkar ju med min man ibland, vi har olika åsikter om mycket, men Timo finns alltid där med sin totala kärlek. Det behöver varje människa.En enda gång under tv-programmet tappar Arne fattningen. Reportern frågar honom hur det känns att vara 95 år.

– Va! Är jag 95 år??? ropar Arne och ser hjälpsökande på sin hustru.
Hon skrattar och påminner honom om att det nyligen hållits tre stora födelsedagsfester till hans ära.
– Hur är det då att vara så glömsk, att glömma inte bara sin ålder utan också många andra saker? undrar reportern.

– Det är fint. Varje dag upplever jag nya saker, allting är nytt för mig, glada överraskningar. Det blir aldrig långtråkigt.

På tåget upp till hytten på fjället tittar Arne eftertänksamt ut genom fönstret. Han rättar till Timo som sitter bredvid honom.

– Jag vet ju att jag åkt den här vägen otaliga gånger, men jag kommer inte ihåg den. Titta så vacker den är, där är det vackert och där och där.

Till slut anser reportern att man har tillräckligt material för programmet. Men Arne har ännu en önskan. Han vill åka luftballong.

Under ganska stort besvär lyfts hans skröpliga och stela kropp upp i ballongkorgen. Vi ser Arne lutad över kanten, Timotei i sin väska. Bådas ögon glänser av förväntan. Ballongen lyfter och seglar upp mot himlen. Det sista man hör i programmet är Arnes upphetsade röst.

– Titta Timotei, titta titta! Så vackert!