När jag sedan stapplade ut på gatan med två kapslar ibuprofen i rockfickan kändes det som att ha en fosforbrand i munhålan som spottkörtlarnas sprinklersystem förgäves försökte släcka. Tänkte att jag skulle lägga in mig på terminalvården, där man inte lär snåla med morfinet, såvida inte statssekreterare Raimo Sailas redan hunnit spänna skarprättarblicken också i den utgiftsposten. Men det här var bara önskedrömmar, för dottern skulle köras till stallet, och jag föreställde mig de hjärtskärande och tillika hemska scener som skulle utspela sig om hon inte fick rykta, mocka lite skit och kratsa hovar. Hästflickor är obegripliga varelser. Så jag rusade iväg med fosforbranden i käken och ett tjutande brandlarm i frontloben.
Medan vi körde mot stallet svartnade det för ögonen, och jag tänkte bara hur skönt det vore att sakta in på nästa busshållplats, slå av motorn, klistra fast tuggiset under instrumentpanelen och helt enkelt ge upp. Men av nån anledning ger man inte upp så där bara, i synnerhet inte inför sina barn. Fast de är hästflickor.
När vi kom fram var det bara att snabbt vända om och köra till dagiset för att hämta tvillingarna, som var i färd med att kasta pulkor på dagistanterna. Försökte förgäves få ordning på dem med mina klena fältväbelstalanger, som blev ännu klenare på grund av det påslagna sprinklersystemet i munhålan, men fick så klart själv samla ihop pulkorna medan tvillingarna visade upp några nya karatetricks. Sedan till butiken för att inhandla gummipizza och stora lådor med små glasspinnar inuti, vad som helst bara det gick snabbt.
När jag fått pizzorna ur mikron intog jag min middag, som bestod av en kapsel ibuprofen och ett glas vatten. Därefter satte jag mig vid arbetsstationen och tryckte på tangenter tills det var dags att hämta den hästluktande flickan – själv ansåg hon visserligen att det var den mest utsökta doften på jorden. Innan jag gick och lade mig intog jag ytterligare en kapsel ur eget förråd med ett glas vatten till kvällsmål. Vaknade på morgonnatten. Sprinklersystemet hade slocknat men det kändes som om stadens flitigaste entreprenör hade riggat upp sin största pålningsmaskin i munnen på mig. Så jag tog ytterligare en kapsel och undrade vad det riktigt var för placeboskit jag stoppat i mig.
Följande dag började ungefär lika illa som den föregående hade slutat. Hade så många deadlines till den dan att jag insåg att jag måste skjuta upp min egen. Kollade igenom vilka tangenter jag tryckt på dagen innan och fortsatte med nya pinsamma tangentbordskoreografier och oregerliga trumsolon. Sedan bestämde jag mig för att ringa upp tandläkaren och säga att nu fick han nog skriva ut lite morfin eller såga av huvudet. Men innan jag hann få en syl i vädret hade han sagt att om den inte bäddat in sig före klockan tre så skulle jag ringa på nytt – och lagt på luren.
Kvart över tre stod jag framför tamburspegeln. Värken var nästan helt borta, veckans deadlines avklarade, skiten mockad. Jag ville göra nånting, fira, men jag hade inte den blekaste aning om vad detta nånting kunde tänkas vara. Jag var helt tom, en sönderbombad stad, ett ruinerat kontorslandskap, en öken där det inte regnat på tvåhundra år. Mitt i allt noterade jag att mitt ansikte gjorde en grimas och pressade fram några droppar, som knappast skulle ha fått ens en kaktus att blomma. Och nånstans i ögonvrån tyckte jag mig se nåt mycket litet skymta till innan det likt en ökenvessla kilade ner tillbaka i sin grop. Därefter kom skammen över att jag varit så gränslöst självupptagen av lite endodontisk behandling. Men till slut hörde jag min tandläkares knastrande torra stenkaksstämma eka bland ruinerna av mitt palats: Kyllä tämä tästä. Köp ett par gröna byxor åt dig skulle jag, i egenskap av frilansare, översätta det till.
Janco Karlsson
